När Erik Andersson började teckna historien om sin barndom översköljdes han av minnen. Det kom oväntat – så många paralleller.
– Jag har på senare år börjat skulptera, och vet att även min far gjorde grejer i lera på sin ålders höst.
– Han grävde upp vanlig blålera i bäcken och brände den i köksspisen.
Erik fascineras av släktforskning – och av hur även intressen och talang kan gå i arv. Liksom sin pappa har han alltid kunnat teckna.
– Min far kunde lätt klippa ut en häst eller en gris för hand, så förmågan att se och kopiera former har man väl i generna.
Utrymmet för konsten växte sig stort för Erik när omvärlden saktade in.
– Under pandemin fanns inte mycket att göra. Jag tittade på tv i soffan om kvällarna och då började jag rita de här bilderna.
Erkänd som seriös
Hans teckningar – och historien om dem – har nu tagit form i en bok: ”När farfar var ung”.
– När jag blev pensionär började jag göra verklighet av min dröm om att bli konstnär. Jag tänkte att jag är väl lika bra som många andra.
Det känns viktigt – ett slags självförverkligande, säger han.
– Att bli erkänd som seriös. Att gå med i professionella föreningar som Lidingökonstnärerna eller KRO, som har strikta inträdeskrav.
Boken skildrar hans barndom – livet i en liten socken på Östgötaslätten, där hans pappa var arrendator av en prästgård.
Eriks bostad i dag vetter mot Kyrkviken. På andra sidan vattnet ligger Lidingö kyrka, vars klang minner om det som en gång var.
– Jag berörs av klockklangen. Lördag klockan sex ringde det hemma, då var det helg. Och så på söndag förmiddag. Jag känner en frid när jag hör det ljudet.
Arbetet med boken lockade fram minnen i en strid ström.
– Man vaknar tidigt på morgonen och minns något nytt. När du blir gammal tror jag också du börjar fundera på sådant som hänt. På dina föräldrar. Jag tror att alla har frågor, som aldrig fått redas ut.
Hans bok fungerar som ett slags tidsdokument, för honom själv och för andra omkring honom.
– Den är mitt bidrag till att berätta om saker och ting som kanske annars glöms bort och försvinner.
På så sätt verkar den också kunna bidra för fler än de som levt på just den gården.
– Framförallt för 40-talister har jag märkt att det finns en hög igenkänningsfaktor. Alla känner igen det där livet, hur det var.
Först med studenten
Genom boken har Erik kommit i kontakt med människor han inte sett sedan barndomen.
– Jag kom till exempel i kontakt med mina närmaste grannar jag hade som liten.
Erik tillhör den första generationen i släkten som tog studenten. Genom sitt skrivande har han känt en växande respekt för det hårda arbete som var hans föräldrars vardag.
– Jag läste en pol mag, och har bra koll på aktuell politik. Min far var också politiskt intresserad, lite av en byadvokat som hjälpte grannar med skrivelser. Han var kommunstyrelsens ordförande i socknen under många år, men hade bara gått sex år varannan dag i folkhögskola, liksom mamma.