Nej, det där är inte riktigt sant. För så länge benen bär lär de röra sig i dans, men det blir i andra konstellationer, med annan musik, på annat sätt. För folkdansen i Håbo har blivit av med sitt gille och det är svårt att föreställa sig att det kommer att återuppstå.

– Möjligen, om det kommer fram några ungdomar, funderar Ulla Runberg.

Börjes entusiasm

Det lär hur som helst krävas eldsjälar av samma dignitet som Börje och Birgitta Petersson.

Med inspiration i Enköpings Folkdansgille drog det äkta paret upp sina planer och den 19 februari 1973 föddes Bålsta Folkdansgille.

– Det var Börje som startade det ... och jag var bihang, skrattar Birgitta.

– Men jag vet att jag sa det, att du dansar inte, om inte jag får vara med, haha. Sedan var Börje dansledare, ordförande flera gånger, och oavsett vilket så var det han som var motorn. Han blev ganska känd här.

Gillet växte med Börjes entusiasm.

– Han var väldigt kunnig och intresserad av kultur.

Barnrik förening

Ett tag räknades medlems­talet i över tvåhundra och inte minst var det massor av barn och ungdomar som rörde sig till gamla toner.

Som störst var man i mitten på 1980-talet då föreningen bestod av 265 medlemmar, varav 163 var barn och ungdomar.

– Vi var den barnrikaste föreningen här under ungefär tio år, förklarar Ulla.

– Det var många engagerade ledare, säger Nils Runberrg.

– Det var inte bara jag och Börje och det var det som gjorde att vi kunde hållai gång så länge, säger Birgitta.

– Det är många som har varit med i stort sett hela tiden. Vår kassör har till exempel­ varit med sedan 1981 fram till nu.

Slutet är här

Man anordnade flera danser i såväl kommunen som på andra platser. Det blev resor utomlands och man hade vänorter i grannländerna.

Inte minst var danserna på midsommar i kommunen något som fick stor betydelse.

– Vi åkte runt som skottspolar och dansade på olika ställen. Du hade Väster­sol, Krägga Herrgård, Torresta Herrgård, Kvarnkojan, Kalmarsand, Valhal, Mans-ängen, Gröna Dalen, Krägga fritidsområde, berättar Ulla.

Konkurrensen från andra­ verksamheter dränerade dock gillet och de medlemmar som blev kvar blev allt äldre. Detta har nu lett till att slutet är här, efter 49 år.

– Det är tråkigt, säger Ulla.

– Det är jobbigt. Vi känner varandra väldigt väl och vi kommer att träffas, men visst är det tufft, säger Birgitta.