En doft av svett och liniment

Året var 1968, som den en 13-åring jag var, tog jag mod till mig och frågade om det fanns något arbete för mig - och visst fanns det!

  • Publicerad 01:15, 15 feb 2016

Autografblocket fanns alltid i bakfickan.

Platsen för dramat var Råsunda fotbollsstadion. Närmare bestämt hörnet av södra och östra läktaren. Där fanns ”ett hål i väggen” som var stället för utleverans av olika produkter som skulle säljas på läktaren av raska gossar. Det var glass, frukt och läskedrycker. Annat som såldes på och omkring läktarna var självklart varmkorv, Marabous produkter , matchprogram och andra kioskvaror.

Mitt första uppdrag i säljkarriären blev fruktförsäljning. Bananer och äpplen. Det var inte så tungt. Men förvånansvärt populärt. Sedan blev det läskförsäljning, tungt. Men som den drivna säljare jag redan då var, så tänkte jag till för att underlätta dagens börda. I affärslivet gäller det att minimera riskerna och öka inkomsterna. Jag fyllde korgen till hälften, så den blev betydligt lättare att hantera. Men jag fick däremot fylla på oftare. Det gjorde ingenting och ryggen klarade sig bättre.

Med tiden så steg jag i graderna. Det blev glass och korvförsäljning. Det senare var också tungt att bära. Men när matcherna närmade sig slutet så ökade jag värmen under korvkoket, så en del korvar sprack. Dessa fick jag köpa för 25 öre styck. Det blev som en liten löneförmån.

Att gå upp på läktaren, då det var 10 minuter kvar, med näven full med spräckta korvar och titta på matchen, det var en bra avslutning på dagens arbete. Mätt, glad och med stärkt plånbok.

När jag hade lärt mig det mesta om ruljangsen på läktaren, så blev jag utlämnare av försäljningsvarorna till mina ”underhuggare”.

Med tjänsten följde ett hedersuppdrag, nämligen att förse spelarna med varm dryck i halvtid. Jag hämtade i köket, hett vatten, te, socker, citroner och nödvändiga tillbehör som koppar och fat. Allt detta levererades i trälådor och bars ner till de olika omklädningsrummen. Efter halvtidspausen så skulle disken hämtas och lämnas åter till köket.

Med en doft i näsan, av liniment och svett ifrån spelarnas värld, så kände jag en viss samhörighet med matchen. Särskilt då det var landskamp. Autografblocket fanns alltid i bakfickan och kom ofta att fyllas med kända spelares namn.

I denna miljö så lärde jag känna en del viktiga personer. Materialförvaltaren i AIK, Rune Wiberg, ”Wibbe”, var en sådan person. Jag var ”kalle-bakom” under träningar och ibland även på matcher.

Av ”Wibbe” kunde jag få en del avlagda fotbollar och annat.  En gång fick jag ett par Adidas skor som Roland ”Rimbo” Lundblad hade använt. Det var riktigt stort, man blev kung hemma på Skytteholmsfältets grusplan.

En mycket positiv och trevlig effekt av detta helgarbete och ibland någon vardag var autografsamlandet. Många block och klippalbum blev det.

Till slut tog  vuxenlivet över och mitt extraknäck  på Råsunda avslutades.  Då hade jag även fått arbete i Göte Roos Sportaffär i Solna Centrum på lördagar och skollov. Men det får bli en annan historia.

Det var en fin och trevlig tid i min ungdom, som kantades av många roliga minnen.

MER Råsunda

Råsunda fotbollsstadion ritades av arkitekterna Birger Boström och Sven Ivar Lind.

I april 1937 spelades den första matchen mellan AIK och Malmö FF. I maj samma år hölls den officiella invigningen när Sverige mötte England. Arenan hade då kapacitet för drygt 37 000 åskådare.

Inför fotbolls-VM 1958 byggdes arenan ut för att kunna ta emot 50 000 åskådare. I den historiska VM-finalen förlorade Sverige mot Brasilien med 5-2.

Råsunda fotbollsstadion revs 2013 för att ge plats åt bostäder.

Visa merVisa mindre