En alldeles vanlig måndag

– Vi brukar dela upp oss och ta en klass var. Hanif Azizi är en av tre poliser som denna måndagsmorgon ska gå runt och prata med eleverna på SFI på Bredbyskolan i Rinkeby. Det är något som polisen gör varje vecka. Det finns en vardag, även för polisen i Järva.

  • Publicerad 15:46, 1 apr 2017

Där jag bor röker de
i källaren varje dag, säger en kvinna. Och hon pratar inte om
cigaretter.

​– Det brukar bli en del intressanta diskussioner, säger Hanif Azizi, om både högt och lågt. Vi försöker fokusera på brotten, men många vill att vi ska framföra deras åsikter till Migrationsverket. Många har juridiska bekymmer, som vi inte kan lösa.

Den här dagen ska han möta en klass som är en C-grupp. Eleverna har kommit en bra bit på väg i sina språkstudier. Hanif Azizi är 35 år och har arbetat som polis i sju år. I klassrummet presenterar han sig för eleverna.

– Jag kom till Sverige från Iran när jag var tio år och det tog ett halvår för mig att lära mig svenska.

Han nämner inte att han kom som ensamkommande flyktingbarn, tillsammans med sin yngre bror. Istället berättar han om de områden som polisen i Järva fokuserar på. Polisen har under en längre tid fokuserat på Tensta, men kommer nu satsa mer synlig kraft i Rinkeby. Det största problemet är försäljningen av droger.

– De hatar oss, de som säljer knark. Vi har koll på dem och det vet de.

Han förklarar tydligt vad polisens uppgift går ut på.

– Vi utreder brott, det är vårt huvuduppdrag. Ni ringer oss, vi kommer, samlar in information, det kan ta lång tid. Förstår ni vad jag menar?

En del ord skriver han upp på svarta tavlan, som nu för tiden är ett vitt så kallat whiteboard. Ord som ”utreda”, ”anonymt” och ”förhör” reds ut. Hanif talar persiska själv, men bland de här eleverna är det mest arabiska som är användbart.

– Där jag bor röker de i källaren varje dag, säger en kvinna.

Och hon pratar inte om cigaretter.

– Jag ser försäljning från fönstret, säger kvinnan som sitter bredvid. De kommer fram och knackar på ett fönster. Helt öppet. Det är nästan som en affär.

Hanif Azizi noterar adresser och upprepar det som polisen så ofta säger.

– Vi måste ha er hjälp att vittna, annars kan vi inte lagföra något brott. Vi måste hjälpas åt.

Då berättar en man i klassen sin historia. Hans hustru såg att någon gjorde inbrott hos grannen. Hon ringde polisen och vittnade när hon blev kallad. Om hon inte hade vittnat hade hon varit tvungen att betala 4 000 kronor.

– Hon gjorde allt, precis som hon skulle. En månad efteråt var killen som gjorde inbrottet ute igen. Min fru och mina barn är jätterädda. Vi kommer aldrig att anmäla brott igen. Vad ska vi göra? Flytta härifrån?

Hanif Azizi nickar inkännande. Han inser svårigheterna och känner igen problemen.

– Många är rädda och det är ett stort problem om ingen vill prata med polisen.

Flera av eleverna menar att brottslingarna får för låga straff, eller inga alls. De hänvisar till hur det är i deras forna hemländer och tycker att brottslingarna måste straffas hårdare.

– I Sverige kan du straffas om du är över 15 år, säger Hanif. Och är man ung och gör dumma grejer, så ska man vara försiktig. Unga får mildare straff, vi vill inte förstöra livet för en ung människa. Vi tänker att de måste få en chans att förändra sig, många gör det.

Han betonar hur viktigt det är med arbete och en fungerande skolgång.

– Vi måste komma ihåg att över 90 procent av alla ungdomar sköter sig och gör ett bra jobb. Det är bara några få procent, vi ska inte måla allt nattsvart.

Ordet husrannsakan skriver han upp på tavlan och det förklaras.

– Vi letar efter narkotika och vapen. Men det största problemet är att få personer att vittna. Om man vill få till en förändring måste vi samarbeta. Det går att skapa en gemenskap i sitt hus, på sin gata, det är ett sätt att känna trygghet. Om det sker ett inbrott kan man ta hjälp av varandra. Men vi poliser måste också jobba bättre.

Efteråt säger Hanif Azizi att han önskade att de ansvariga politikerna var med på sådana här möten.

– Ja, de borde få höra hur övergivna människor känner sig.