Deckarförfattare. Elisabeth Drejenstam Papadogeorgous, 14, har skrivit en deckare som hon har fått stipendium för. Foto: Claudio Britos

Elisabeth är Danderyds yngsta deckarförfattare

Under pandemin tröttnade Enebybergstjejen Elisabeth Drejenstam Papadogeorgou på "vanliga" ungdomsböcker – och skrev i stället en egen.

  • Publicerad 05:25, 18 jul 2021

Foto: Claudio Britos

Georgia får en notis i appen Snapchat. Några punkter visas på skärmen i telefonen, vilket aviserar att någon håller på att skriva till henne. Det är kompisen Wilma som skriver. Punkt, punkt, punkt, men inget meddelande kommer fram.

Inget konstigt med det, kanske. Om det inte vore för att Wilma har varit spårlöst försvunnen i precis ett år.

Så skulle baksidestexten till 14-åriga Elisabeth Drejenstam Papadogeorgous bok, ’9:e januari’, kunna skrivas.

Nyligen var Elisabeth en av 19 ungdomar i Danderyd (av 53 sökande) som fick ett kulturstipendium från Danderyds kommun, bland andra musiker och konstnärer. Hon var ensam i kategorin litteratur.

– Det kändes väldigt kul och en ära att få stipendiet. Vi var på Djursholms slott och fick diplom.

Vi träffar den unge författaren hemma i Enebyberg, där hon har tillbringat många timmar med att skriva.

– Jag ville skriva något som jag själv ville läsa och med spänning. Det finns inte så många ungdomsböcker i genren deckare, säger hon.

"Får inte bli långtråkigt"

'9:e januari’ tar avstamp i det mystiska meddelandet till huvudkaraktären Georgia, som är i ungefär samma ålder som Elisabeth. Med list och hängivenhet tar hon på sig att lösa mysteriet om sin försvunna kompis, med hjälp av kompisens storasyster.

Ungefär ett år tog det att skriva boken, berättar Elisabeth.

– Jag gillar att skapa egna miljöbeskrivningar och har velat att läsaren ska få en stark känsla för karaktärerna och lära känna dem. Men det får inte bli för långtråkigt.

Hon berättar att hon började på boken i början av pandemin förra året. Hon var trött på ungdomsböcker som ofta har samma teman: Ungdomar som kommer till nya platser och som känner sig ensamma.

Elisabeth tycker att de kan vara ganska enahanda.

Vad mer har varit viktigt för dig när du har skrivit?

– I boken har jag velat att läsaren själv ska kunna se bevisen på vägen, och kanske själv pussla ihop vad det är som har hänt. Som i en riktig deckare.

Familjen hemma har varit bollplank, berättar mamma Anna Drejenstam. Tiden pandemin har gett har hjälp henne att skriva klart boken.

– Det hade inte varit lika lätt om det hade varit ett vanligt år. Men nu har det ju varit annorlunda, och inte lika lätt att träffa kompisar eller göra saker, säger hon.

Ännu har inget bokförlag nappat på att göra en deal. Men reaktioner har de fått ändå, berättar de.

– Många hörde av sig och var vänliga. En del kom även med konstruktiv kritik, vilket har varit väldigt roligt, säger Elisabeth.

En del läsare känner säkert igen Elisabeth från julkalendern ”Panik i tomteverkstaden” från 2019, där hon spelade tomtebarnet Julina (som Mitt i tidigare berättat om).

Ska du fortsätta skriva?

– Jag vill nog jobba med film på något sätt, det är drömmen. Men jag gillar att läsa och skriva, så berättelserna är väl det som lockar. Jag har börjat skriva på en ny bok, så jag kommer fortsätta skriva, säger Elisabeth Drejenstam Papadogeorgou.

Foto: Claudio Britos

Bolla idéer. För Elisabeth har det varit viktigt att kunna bolla idéer om boken. Därför har vardagsrummet varit en bra plats att skriva på. Foto: Claudio Britos

Utdrag ur boken, 9:e januari.

"När jag ser vad det står på skärmen flämtar jag till förskräckt. För en sekund eller kanske en minut jag vet inte, slutar världen att existera.

Det var jag, orden på skärmen och mitt hårt bultande hjärta.

På skärmen finns en notis från snapchat. Det står ´Wilma <3 skriver...´. Inte så konstigt kanske. Bara det att Wilma, min före detta allra bästa kompis, försvann spårlöst för snart ett år sedan… Det var en kall januarinatt och polisen blev inblandad. Efter nästan en månad hade de gett upp. De hittade varken henne eller några ledtrådar, och lämnade fallet olöst.

Jag gnuggar mig i ögonen, nyper mig i armen, gör allt som man brukar göra i filmer om man ska se om något verkligen är på riktigt. Men notisen är kvar på skärmen. Med darrande händer låser jag upp telefonen och går in på konversationen med Wilma. Senaste snapen var från mig `Wilma svara på telefonen!! Snälla, vi är super oroliga!!! Det hugger till i bröstet. Den är skickad den 9:e januari. Dagen då hon försvann."

Visa merVisa mindre