Stora Essingen, 14 oktober 1974. Det är en kall och grå måndagsmorgon när 18-åriga Marianne Ohlson gör sin första arbetsdag efter gymnasiet. Jobbet hon har fått är på Vänskapsvägen 45 – ett lekis och fritids för barn frånEssingeskolan.
– Jag hade klätt upp mig, men det var ju helt fel kläder för vi skulle vara utomhus.
Hon hade precis gått ut tvåårig social linje på Kungsholmens gymnasium och hade egentligen tänkt jobba på kontor.
– Men jag fick aldrig något jobb. De började prata om löneanspråk och det visste jag ju inte ens vad det var. Och så var jag ganska blyg, så det gick inte.
Tur var väl det. Hon hamnade alltså i stället påEssingeskolan och sedan 47 år tillbaka är hon ”Marre” med skolan och hela ön.
– Jag har inga egna barn så jag har väl lagt mitt på de här barnen på Essingen genom åren, säger Marre innan hon måste ta en paus för att krama barn som vill säga hej då denna 47:e och sista skolavslutningen.
– Marre är är snäll och bäst. Det finns ingen helEssingeskola utan henne, säger några killar och tjejer innan de ger en sista tårfylld kram till Marre.
Få barn
Vi åker tillbaka till 1974. På Vänskapsvägen fanns en riktigt gammaldags föreståndare med städrock och Marre var tvungen att ta lärarinnan på Essingeskolan i hand när barnen skulle hämtas till fritids.
Då gick det faktiskt bara två-tre klasser i hela Essingeskolan eftersom barnen var så få på ön. Stora delar stod tom innan man 1975 började hyra ut lokaler till Franska skolan.
Sedan började det flytta in väldigt många barn på Essingen i slutet av 70-talet.
– Då började man bygga Vänskapsgårdens fritids som ligger kvar på skolgården. Där var jag med första kullen som flyttade in 1977.
Var i mellanskiktet
Marre Ohlson har även haft flera andra roller på skolan. Hon arbetade i förskoleklasser på 80-talet och de senaste åren har hon varit klassresurs på mellanstadiet.
– Jag är både ledsen, glad och alla känslor i dag. Jag har träffat många gamla elever nu på avslutningen, bland annat en kille där som började hos oss 1977. Då blev det jobbigt för då förstod jag hur länge jag har varit här.
– Jag har haft bra kollegor och chefer och tycker fortfarande att det är jätteroligt att jobba med de här yngre människorna.
Du behöver inte vara på skolan länge för att förstå att Marre är en speciell person för barnen. Hemligheten är att se dem alla.
– När jag gick i skolan tyckte jag att många vuxna inte såg alla utan bara de duktiga. Jag var själv i mellanskiktet och tänkte att om jag börjar jobba så ska jag se varenda unge.
Som pensionär lär det bli promenader, träning, musik, resor och så schack som hon börjat spela på skolan.
– Men jag kommer även att komma tillbaka hit då och då för att vikariera. Därför känns inte så jobbigt som det hade kunnat göra i dag.
Hur skulle du beskriva de här åren?
– Som de viktigaste i mitt liv. Jag hade inte varit den jag är i dag om jag inte hade jobbat här. Jag är så glad att jag fick det här jobbet när jag var på arbetsförmedlingen 1974. Det har gett mig så mycket.