Det tar tid att förändra en stadsdel

Visst finns det kvinnor som fikar på kaféet i Rinkeby centrum. En del av dem sitter där ofta och har suttit där länge.  – Ja, jag har varit här varje vecka i drygt sex år, säger Anna Kettner. Mellan fyra och fem på fredagarna hittar du mig här.

  • Publicerad 08:36, 7 apr 2017

Att förändra en stadsdel är som att odla en skog. Det tar tid.

Många Rinkebybor känner igen henne. Anna Kettner var ordförande, S, i stadsdelsnämnden när Rinkeby var bara Rinkeby, innan stadsdelen slogs ihop med Kista.

– Politik är som att diska. Inte så roligt, men något man måste göra för att hålla ordning.

Anna Kettner talar av erfarenhet. Hon föddes in i politiken, med en mamma som var statsråd, och en pappa som är politisk journalist. Hon har varit aktiv socialdemokrat i hela sitt vuxna liv.

Sedan drygt sex år sitter hon på fiket i Rinkeby cent-rum varje fredag mellan 16 och 17. ”Vi var tre från början”, säger hon, men så fick en av dem barn och en annan ett nytt jobb, så det blir mest hon.

– Jag är ingen hjälte som gör det här, säger hon. Är jag trött när jag kommer hit, är jag glad när jag går härifrån. Det ger mig energi. Jag gör det lika mycket för min egen skull.

Det har hänt att hon tänkt att hon lika gärna kunde sluta sitta där på fredagarna. För spelar det egentligen någon roll?

– Men då var det en kille, som sade åt mig att sitta kvar. ’Den dagen jag behöver en makthavare, då vet jag var du finns’, sade han. Så jag fortsätter.

Anna Kettner var ordförande i stadsdelsnämnden under fyra år. Hon var med och uträttade en hel del.

– Vi satsade på dagis och svenska-undervisning. Barn med svag anknytning till majoritetssamhället behöver kontakt med majoritetssamhället. Det handlar inte om att föräldrar är bra eller dåliga, utan om vilka möjligheter man har.

När Rinkeby slogs ihop med Kista blev barngrupperna i förskolan större, ”med argumentet att det skulle vara rättvist”. Dessutom blev kulturskolan mycket dyrare.

– Men det som fungerade bättre i Kista än i Rinkeby, det fick inte vi ta del av här.

I sommar har Anna Kettner bott i Rinkeby i 30 år. Hon känner att de som bor här blir annorlunda behandlade av myndigheterna. När hennes före detta man blev sjuk och hon ringde ambulans, kände hon att hon inte blev trodd. Hon blev sämre behandlad och hon är övertygad om att det beror på att hon ringde från Rinkeby.

– När ungdomarna berättar att deras mamma ringde 112, men ambulansen kom inte. Det stämmer, det är så. Det gör det inte okej att kasta sten, men det påverkar situationen. Man måste förstå det.

1998 blev hon heltidsanställd politiker i landstinget. ”Kettner-effekten” kallade hennes grannar det, socialdemokraterna fick högre siffror i landstingsvalet än i kommunalvalet. Och det är inte vanligt, om man säger så.

Hon var dessutom pastor i Tensta mellan 1996 till 2007. Sedan var hon vice ordförande i SL, landstingsråd i opposition först, och sedan landstingsråd vid makten i fyra år. Några år som generalsekreterare för organisationen Kristen och kvinna följde därefter.

Men så tog livet en ny vändning. Just nu arbetstränar hon. Anna Kettner har flera diagnoser; ADHD, asperger och även dyslexi. Hon har alltid varit helt öppen med det. Hon har problem med reumatism, som leder till något som kallas fatigue, en sjuklig trötthet. Det är inte något som märks när jag intervjuar henne. Det går så fruktansvärt fort när hon berättar, att jag knappt får vare sig tid eller plats att ställa mina frågor. Om hon är så här när hon är trött, hur snabbt har det inte gått när hon var i full fart?

– Jag har arbetat 80-timmarsvecka i många år, säger hon, och tyckt det var kul. Men till slut sade kroppen ifrån.

Anna Kettner menar att hon aldrig kan inbilla sig att hon är någon riktig Rinkebybo, även om hon har bott där i 30 år i sommar.

– Jag har alltid en utväg, säger hon. Jag kan flytta härifrån, även om det är mindre troligt. Rinkeby min trygghet.

Anna Kettner sov lugnt hela natten när det var kravaller i Rinkeby senast. ”Jag hörde ingenting, fast jag bor alldeles i närheten.” Men hon har varit med vid tidigare tillfällen och berättar om den gången när en somalisk krigsherre var inbjuden att prata på Folkets Hus i Rinkeby. Uppretade landsmän hade samlats utanför lokalen och polisen kallades till platsen. Då var Anna ordförande i stadsdelsnämnden och hon gick fram till poliserna som var beredda att ingripa.

– De hade hundar och planerade att slå till. Men jag bad dem vänta, och sade ’ge mig tio minuter’.

Polisen gick med på det och Anna gick fram till alla som stod utanför Folkets Hus. Många kände henne och hon kände många. Nu frågade hon dem om de verkligen ville att Rinkeby skulle framställas i dålig dager igen.

– Efter sju minuter hade folkmassan upplösts och alla gick hem. ”Den galna tanten slog till igen”.

Hon skrattar lite. Hon vet hur det pratades om henne. Men hon bemöts alltid med respekt. Och hon oroar sig för framtiden i sin stadsdel.

– Fler poliser kommer inte att hjälpa. De kan snacka så mycket de vill. Det enda som hjälper är att några människor bestämmer sig för att bo här. Att förändra en stadsdel är som att odla en skog. Det tar tid.