Desideria kan inte se. Tillsammans med synskadan har hon dessutom diagnoserna Asperger och Autism. Diagnoser som gör det extra svårt för henne med rumsuppfattning. Det gör henne också känslig för kontakt med nya människor.
Saknas statistik
Hon är beroende av hjälp i form av ledsagning, och diagnoser gör det extra viktigt att hon litar på de människor som ska hjälpa henne, annars blir hon stressad och orolig.
Söka stöd hos kommunen är tidskrävande och för Desideria oförutsägbart. Ibland tolkar man hennes problem som endast en synskada, ibland läser man in diagnoserna. Hon upplever att bristen på statistik för LSS-stöd gör det svårt att argumentera för sin sak, vilket hon inte är ensam om att tycka. Det har Mitt i skrivit om tidigare.
https://www.mitti.se/nyheter/okat-missnoje-mot-stadens-lss-stod/repvcB!ktI1S0B3WfjkjEEPKQ85A/
I Socialstyrelsens senaste rapport om Insatser och stöd till personer med funktionsnedsättning, konstaterar rapportförfattaren att bristen på nationell statistik över ansökningar och avslag gör det omöjligt att göra en analys av insatserna. Och i samma rapport året innan konstaterade man att få kommuner, knappt var tionde, använder systematiska uppföljningar för att utveckla verksamheten. "Uppföljning är även viktigt för att kommunerna ska kunna förbättra verksamheten, vilket kräver att individdata sammanställs och analyseras på gruppnivå".
Minskat stöd
Desideria bor i Hässelby, men lägenheten har fått en vattenläcka så hon bor tillfälligt hos mamma i Hökarängen. Det var också här hon bodde som yngre. Då fick hon 88 timmar LSS-stöd i månaden. Efter flytten har den nya stadsdelen beslutat att det ska minskas till 20.
– Ibland känns det som att förvaltningen vill få det till någon slags lyxservice, men man söker ju inte mer än de timmar man verkligen behöver. Jag vill ju klara mig själv.
Utan ledsagare gör Desideria inte det hon annars gör. Som att gå sin drejkurs.
– Jag behöver hjälp dit, syntolkning i lokalen, fysisk hjälp, att hålla tiden och ge mig möjligheten att gå ut om jag blir stressad. Utan ledsagare skulle jag inte ens försöka.
Man söker LSS årligen. För Desideria är det en stress att inte veta mer än ett år framåt vad hon kan göra i sitt liv.
– Jag arbetar inte, och har ingen aning om framtiden. Jag kan inte planera eller drömma eftersom jag aldrig vet förutsättningarna. Jag förbereder mig på det värsta, hoppas på det bästa.