– Flyglarmen, sirenerna och bomberna lät om vartannat. Det var väldigt påträngande, nära inpå och skrämmande. Från den källaren där vi satt vi förstod att det inte skulle vara säkert för oss där vi var, säger Hrystyna Savram.
Hrystyna Savram är bra på engelska och översätter åt de andra tre kvinnorna som idag bor hemma hos Pia Frödin på en hästgård. De sitter och samtalar med varandra runt ett matbord i vardagsrummet.
Alla de fem kvinnorna försöker att lära sig svenska under tiden de bor här. Pia är lärare på engelska skolan i Sigtuna stadsängar och kan många språk.
– God morgon, hur mår du? Var bor du?, säger Halyna Hrybovych som är mamma till Hrystyna Savran.
Halyna kan räkna till tusen förklarar Pia. Och innan hon hinner avsluta meningen börjar Halyna att räkna.
– Ett, två, tre...
Alla vid bordet börjar skratta och försöker stoppa henne från att räkna hela vägen till tusen. Ibland är skrattet nära men oftast inte.
Tog sig till Polen
När kriget kom allt närmre deras hem i staden Lviv flyttade de ner i olika källare och i skyddsrum. Vissa av dessa var inte riktiga skyddsrum och skulle inte klara en bomb. Deras väg från Lviv gick först till den polska gränsen för att där mötas av stängsel och vakter. Efter två dagar kom de över gränsen och vidare mot Warszawa. Därifrån flög de till Skavsta och tog sig sedan till Migrationsverket i Sundbyberg med buss.
I en stor Facebookgrupp som samlar såväl flyktingar som människor som kan hjälpa till ställde de frågan till Pia om hon kunde ta emot dem. Det tog inte lång tid innan Pia svarade.
– Både jag och min man har barn men de bor hos sina andra föräldrar och vi hade plats över, säger Pia.
Lyckan för de fem kvinnorna visste inga gränser.
– En ängel, säger Iryna Zubach.
Hrystyna Savram är på väg att översätta men inser att alla vid bordet redan förstått.
– Ja, Pia är verkligen vår räddande ängel, säger hon.
Redan fått jobb
Bara efter några dagar lyckades Hrystyna och Iryna få jobb i Bromma. I Ukraina är de tandläkare men här och nu arbetar de som städare.
– Jag jobbar och behåller en del av lönen. Den andra delen skickar jag till resten av min familj i Ukraina. Jag gör vad jag kan för att hjälpa till, säger Hrystyna.
Annars hjälper de allihop Pia på hästgården med vardagssysslorna. De håller på humör och tankar på plats.
Varje dag följer de nyhetssändningarna och rapporter från sitt hemland. Och det är inte alltid goda nyheter som når dem.
– När de bombade teatern i Mariupol som fungerade som ett barnsjukhus brast det för oss alla. Vi satt hela kvällen och bara grät, säger Hrystyna Savran.
När det är dags att ta in hästarna tar de tillsammans sällskap med Pia ner till hagen. De turas om att ge hästarna lite godis, klappar om dem och följer med upp till stallet igen. Sedan väntar deras traditionella kvällsrutin med te och fika.