Täbybon Lars-Åke Åkerman är en tävlingsmänniska som är van vid startfältet, I genomförde han sin 55:e Vätternrunda och kan därför skriva in sig i historien som en av två som åkt flest lopp.
I år såg loppet lite annorlunda ut.
– På grund av pandemin fick jag köra loppet i Täby och dela upp sträckan på fyra dagar, säger han och visar upp medaljen som legat ryggsäcken.
Polisen kom ikapp
Lars-Åke kom även först i mål när Vätternrundans premiärlopp genomfördes 1966. Ett starkt minne från loppet är när en MC-polis körde ikapp honom och vännen Sigge.
– Vi hade tagit ledningen. Han ville att vi skulle sätta på lyset eller gå ner i klungan igen, men åker man för fort med dynamo så smäller lamporna. Jag sa "kör bara" och polisen försvann. Han fattade väl att det inte var någon idé att bråka med oss och det gick ju bra, jag tog hem det.
Skador stoppar inte
När Mitt i träffar honom på parkeringen bredvid lägenhetshuset i Grindtorp, där han bott med sambon i 20 år, är han fullt utrustad. Trots den kyliga septembervinden kör han fortfarande i shorts och t-shirt.
– Idag är det lite stelt att komma upp på cykeln på grund av alla operationer, för ett tag sedan bröt jag även lårbenet, men när jag väl är uppe på sadeln så kan jag köra på, säger han.
De som känner Lars-Åke Åkerman vet att skador aldrig har stoppat honom.
– Jag har brutit en del i mina dagar, 1998 bröt jag benet i 18 bitar i vänster ben. Grabben hade lånat min bil så jag fick ta cykeln. Men de byggde om vägen, det var mörkt och jag cyklade rakt in i en betongklump, säger han.
De året fick han ta sig runt Vättern enbent.
– Det gick sakta. Jag tror det tog 21 timmar, men jag var bara tvungen att åka. Jag minns att jag blev uppropad att prata med speakern på grund av benet det året.
Lånade första cykeln
Cykeln har varit med sedan uppväxten i Dalarna. Allt startade med att han lånade sin brors gamla cykel för att komma från Borlänge där han bodde då, till vännen i Ludvika.
– Det var frihet att få komma ut med cykeln, säger han.
Som 12-åring spenderade han en hel sommar med att arbeta i en lanthandel för att få ihop egna pengar för att snabbare komma till vännen.
– Mamma tyckte att jag skulle vara ledig, men jag hade ett mål, jag skulle köpa min första cykel, en gul Crescent.
Sedan dess har cyklingen varit som en religion för honom, berättar han.
– Jag har aldrig varit karriärist utan jobbat med tunga arbeten, mycket nattskift. Det är cyklingen som har varit mitt liv. Jag har nästan varit tokig, som en religiös människa, det var bara cykling i skallen på mig.
Åker till sin son
Han tänker ofta tillbaka, på cykelvännerna och minnena bakom styret.
Trots att han fyllt 80 åker hjälmen på nästan varje dag och flera gånger i veckan ger han sig i väg på sina långa motionslopp – som ofta leder till sonen i Vallentuna.
– Det blir väl fem, sex mil. Jag gillar inte att vara i trafiken längre så jag tar mindre vägar till Vallentuna och ut till Lindholmen där grabben bor, och sen hem igen, säger han.
Om han orkar så blir det Vätternrundan nästa år igen.
– Vi får se, gubben har blivit gammal, kanske åker jag halvvättern med mitt barnbarn nästa år.