Vi får bara en halvtimme på oss av Mitt i:s redaktör. Det är mycket att göra på tidningen så här års, tiden flyger iväg.
Det ska i ärlighetens namn sägas att er ödmjuke Vasastadsreporters intresse för Titanic och hennes öde nog är avsevärt större än de flestas. Det visade sig så klart att en halvtimme med nestorn inom titanicforskningen var för lite. Det blev närmare en timme. Förlåt, redaktörn!
Claes-Göran Wetterholm tar emot i en sekelskiftslägenhet på Karlbergsvägen. Trerummaren är proppad med pärmar, tavlor, affischer och inte minst – böcker.
Han berättar att det kommer ungefär en ny bok om Titanic i veckan, globalt sett. Och nyligen utkom hans egen bok om svenskarna på Titanic.
På fartygets ödesdigra jungfrufärd 1912 fanns 123 svenskar ombord. Bara 34 överlevde.
– Svenska var det andra mest talade språket på Titanic efter engelska, säger Claes-Göran, som förutom att vara expert på Titanic också är etnolog.
– John Holm hette en av dessa svenskar. Han föddes här, på Karlbergsvägen bara några portar bort. Han tillhörde de 89 som inte överlevde.
Brist på kol
Han skulle tjäna pengar i New York genom att arbeta på en yachtklubb. Hemma i Karlshamn dit han flyttat, fanns hans älskade fästmö Emmy Tanngren. De två fick aldrig återse varandra. John försvann i den iskalla Atlanten, 43 år gammal. Hans kropp återfanns aldrig.
– När han och hans sällskap kom till Southampton för att resa till Amerika blev de flyttade från den båt de skulle ha åkt med till Titanic, eftersom det var strejk i kolgruvorna och brist på kol.
Man prioriterade att Titanic skulle få kol, och John Holm blev tillsammans med många andra ombokad till ödesskeppet.
Boken är späckad med fakta, dels om skeppets historia, dels om de passagerare som fanns ombord med fokus på svenskarna.
Hur har du fått veta allt det här? Ibland är detaljnivån häpnadsväckande, som när du redovisar vilket biljettnummer en specifik passagerare hade.
– Jag har suttit på Riksarkivet i många år, det finns ett sånt enormt material. Sedan har jag haft utställningar och fått kontakt med folk. Det bara fortsätter och fortsätter, folk hör av sig.
– Vid en utställning i Göteborg hade vi ställt ut en biljett med ett så kallat utvandrarekontrakt. En kvinna hörde av sig via mejl, hon hade sett sin gammelmorbrors biljett och undrade om vi ville ha en bild på honom.
Claes-Göran hade haft biljetten sedan 1983 men nu fick han ett ansikte på dess forne innehavare.
Plakett och gravsten
Claes-Göran Wetterström berättar att det knappt finns några minnesmärken över de många omkomna svenska passagerarna.
– En plakett i Glava kyrka och en gravsten på Örsjö kyrkogård utanför Ystad var allt som fanns tidigare. Men sedan har människor blivit inspirerade av mina böcker och satt upp minnesmärken lite här och där. I en kyrka på Gotland, på Orust och i Kisa – platser som folk reste ifrån när de emigrerade.