Cissi Mellström lider fortfarande av sviterna av covid-19 och har en lång väg tillbaka till den hon var.
– Det går knappt att beskriva hur jag mår. Allt känns fortfarande så overkligt. Jag undrar varför det här hände just mig, säger hon.
Det började som en vanlig förkylning och kraftig huvudvärk. Hon beställde ett PCR-test, som visade positivt för covid-19.
Men det dröjde inte länge förrän hon drabbades av ovanliga symptom. Händerna och benen domnade av och hennes vänstra kind och hand blev blå. Hon behövde söka vård.
– Läkarna stod helt handfallna, de hade ingen större kunskap om långtidscovid. I stället frågade de mig om jag kunde förstå vad symptomen kunde bero på.
Hon remitterades runt till läkare. Två månader efter insjuknandet fick hon ihållande karusellyrsel samtidigt som feber, hosta och extrem trötthet gick i skov. Hennes puls var ovanligt hög och innan jul tappade hon även mycket hår.
– Jag gick runt hemma och dammsög upp hårtussar.
Akut in till sjukhuset
I december fick hon bröstsmärtor och åkte akut in till sjukhuset. Undersökningarna visade att hon led av hjärt-och andningsbesvär och hon fick hjärtmedicin.
Det var först i mars i år, när Cissi blev inlagd på Karolinska Universitetssjukhusets covidmottagning, som läkarna konstaterade att hon drabbats av postcovid och av tillståndet post covid-pots.
– Det kändes bra att jag äntligen fått en diagnos. Men då började nästa ovisshet. Jag vet ju inte om jag kommer må så här livet ut. Symptomen har jag kvar och jag vet inte om det kommer fler.
I en ombonad lägenhet på Gärdet bor Cissi tillsammans med dottern Isabelle, 2,5 år.
– Min dotter får mig att glömma det onda för en stund. Hon är en livlig tjej och jag önskar att kunde vara mer med henne.
Hemtjänst och dietist
När Cissi orkar brukar dottern vilja leka doktor och patient.
– Det är lite ironiskt. Det är jag som är patienten och hon försöker hjälpa mig att bli frisk.
I dag har hon hemtjänst två gånger i veckan. Hon får även stöd av en dietist, kurator och en fysioteurapeut.
– Symptomen går fortfarande i skov. Ibland kan jag känna mig bättre några veckor, ibland bara någon stund vissa dagar.
– Jag är i alla fall glad att jag lever. Man måste peppa sig själv och tänka att det en dag blir bättre, det är vad jag hoppas på.
https://www.mitti.se/nyheter/stodprogram-ska-hjalpa-varden-vid-postcovid/repuds!@XEUSByvOTtUttf5PzKq5A/
Katherine Vergara hade precis börjat ett nytt jobb som kommunikatör när hon blev sjuk i april i fjol.
Det började som en ordentlig förkylning och hon misstänkte att hon fått covid-19. Hon ringde sjukvården och fick beskedet att hon skulle stanna hemma. Hon skulle inte få utföra något covidtest. Sjukvården prioriterade äldre personer i riskgrupp då.
– De sa att det inte var något allvarligt för att jag var ung. Det var bara att stanna hemma i karantän och vila.
Två veckor senare fick hon svårt att andas.
– Jag fick andningsbesvär och var helt utmattad. Symptomen gick i skov. Ibland mådde jag bra några dagar, andra kändes det som om jag skulle dö.
Hon kontaktade vården flera gånger på grund av sin andning. De sa till henne att det inte var något allvarligt. Hon fick återigen höra att hon var ung och skulle klara sig igenom sina besvär.
Så hon fortsatte att jobba och kämpade på.
– Men jag gick ner på deltid och andningen var fortfarande besvärlig.
Blev sjuk på nytt
Först mot slutet av sommaren började hon tillfriskna. Hon orkade nu promenera och cykla korta sträckor och andningen kändes lättare. Katherine trodde att hon äntligen var på väg att bli frisk.
Men i oktober blev hon sjuk på nytt och kände sig nu ännu sämre. Den här gången fick hon testa sig för covid-19. Testet blev positivt.
– Andningen förvärrades igen och jag led av extrem trötthet, ledvärk och migrän. Jag tappade ovanligt mycket hår och den vänstra foten svullnade upp och blev blå.
Än i dag är foten svullen och hon har även fått diagnostiserad utmattning och ledgångsreumatism.
Missförstådd av vården
Hon berättar om den maktlöshet och uppgivenhet hon känt när hon sökt vård. Hennes symptom ansågs inte passa ihop med den bild experterna hade av covid-19. När hon sökte närakuten för sina andningsbesvär sa läkarna att hon led av ångest.– Jag vill inte förminska ångestsjukdomar. Jag vet att det är hemskt att lida av ångest men det var annorlunda, det kändes som att kroppen vibrerade.
– Vi är många som inte blev trodda på i början av pandemin och än idag. Jag tror att många lider i tystnad och inte längre orkar fråga efter hjälp.
Katherine är i dag tillbaka i arbete igen på deltid. Men hennes vänster lunga pirrar när hon andas. Det känns som om luften inte kommer in eller ut ordentligt.
Nu, ett år senare, har hon blivit undersökt för hjärtfel, det visade inget fel, men hon känner fortfarande av hjärtklappningar. Snart ska hon även undersökas för sina lungor.
– Jag hoppas på mer forskning om sjukdomen i framtiden och att de som fortfarande är riktigt dåliga får hjälp.