På mindre än fem minuter var de framme.
– Det är en överrumplande känsla att komma där och se ett litet barn i blöjor som ligger på vardagsrumsgolvet utan att andas, berättar Rindsjö.
Då hade mamman Teresa Fröling gjort HLR, hjärt- och lungräddning, på den tvåårige pojken sedan han tagits upp ur vattnet.
Kjell och Kimmy tog över.
– När Kimmy sa ”han har puls” och pojken började spontanandas (”andas av sig själv”), då kunde man hoppas, minns Kjell Rindsjö.
Fast fler livstecken fanns inte från pojken. Han var inte vid medvetande och någon ögonkontakt var det förstås inte tal om.
Kändes det lika omtumlande för er som det skulle gjort för oss som inte är brandmän?
– Jag tror att alla reagerar likadant då man har ett barn som inte andas och jag har aldrig varit ute på något liknande tidigare.
Deltidsbrandmännen tränar HLR så ofta att det sitter i ryggmärgen hur de ska göra. Men utan mammans insats hade inte Louie överlevt, menar Kjell Rindsjö:
– Hennes insats var absolut livsavgörande, sen känns det ju skönt, nu när det gick bra, att vi fick vara med på ett hörn och bidra också.
Ambulansen kom dit sju minuter efter Kjell och Kimmy. Snart var platsen fylld av räddningspersonal och pojken flögs till Akademiska sjukhuset där han återfick medvetandet under natten.
– Vi fick veta dagen efter att han hade vaknat, säger Kjell Rindsjö.
Beskriv känslan?
– Man blir ju väldigt glad, en jättelättnad förstås, sen att han inte fick några men heller var också skönt, man vet aldrig när någon varit utan syre vilka följder det får.
På ettårsdagen efter händelsen fick de åter träffa Louie.
– Det blev en jätterolig dag eftersom allt gått så bra.
Det där med deltidsbrandmän – vad tänker du kring det?
– Jo, men det ger ju en trygghet när vi kommer. Vi har inte all utrustning, men vi kan göra en del och de som är drabbade känner att något händer.