Att växa upp på Framnäsbacken

Framnäsbacken, Framnäsberget, Framnäshöjden, Gamla Framnäs eller bara Framnäs. Kärt barn har många namn. Men i dag säger vi nog bara Framnäsbacken.

  • Publicerad 17:04, 26 jan 2016

När Lill-Babs kom på besök stod vi smågrabbar i kö för att få hennes autograf.

Här fanns en gång en gård som hette Rudtorp. Den låg i början av Framnäsbacken, bakom den vackra stationsbyggnaden Huvudsta Central.

I början av 1900-talet byggdes ett kvarter, längst upp och bort på Framnäsbacken.

Adressen var Framnäs. Här fanns en tobaksaffär, Framnäs Livs och en bilverkstad.

Huset byggdes troligen för järnvägsanställda, eftersom lokstallet låg bakom Framnäs mot Sundbyberg. Lokstallet finns kvar än idag, dock utan lok…

Jag växte upp här på Framnäs. Det var på 1950-talet och här fanns det mycket spännande att få uppleva. Närheten till Huvudsta Central gjorde att vi ungar lekte däromkring. Extra kul var det när ångloken kom stånkande med vit rök, bolmande ur skorstenen.

En rolig, men farlig, lek var att lägga femöringar på järnvägsrälsen. Då tåget hade passerat så var femöringen mycket större.

När det ”nya” Framnäs växte fram i slutet av 1950-talet och det med en väldig fart, så kom det affärer av olika slag. Kipplers livs etablerade sig ett av de nya husen, nr 9 på gaveln. Men framförallt, grammofonbolaget Karusell.

Grammofonbolaget huserade i Framnäsbacken 6. Det var Lill-Babs och Simon Brehm som var populära. När Lill-Babs kom på besök stod vi smågrabbar i kö för att få hennes autograf. Hon var alltid glad och vänlig. Ibland frågade hon oss om våra intressen, som musik och idrott. Vid ett tillfälle rufsade hon till min frisyr och skrattade. Jag hade väl sagt något.

Efter den behandlingen så ville jag inte tvätta håret på ett tag.

Berget med lite skog framför huset var en perfekt plats att leka indian och cowboy. Det var alltid lite stökigt om vem som skulle var indian eller cowboy. Men det ordnade sig alltid, efter den tidens demokrati. Hade man som jag en knallpulverpistol och dessutom en blank sheriffstjärna i arsenalen, så var det inte så svårt att välja sida. Tuffare än en pilbåge och en eventuellt hittad duvfjäder, som med ett snöre skulle fästas runt huvudet. Full fart på det fiktiva kriget. Men som oftast slutade det med att någon ramlade och skrek på mamma.

Att få sitta vid köksfönstret och spana på bilar, det var en höjdare. Vi hade köket mot baksidan och därmed utsikt över Landsvägen (idag Sundbybergsvägen). En utbildande hobby var att räkna och identifiera bilar. Där kom en Volvo PV, en Folkabubbla, DKW och ofta en Amerikanare som svår att hitta namnet på. Men buss nummer 3 i orange lack var värd att bocka av. Den gick till Norra Bantorget.

När de nya husen blev färdiga och Framnäsbacken såg ut som den gör idag, så blev det en fin och lugn återvändsgata på en gräddhylla i Solna.

Under den här vinjetten kommer Magnus Persson i Solna Hembygdsförening i återkommande krönikor
berätta om det Solna som fanns förr.