" Jag var nio år och så otroligt stressad och nervös. Jag hade aldrig sjungit eller uppträtt för någon annan än mamma och pappa med "Blinka lilla stjärna". Men direkt när musiken satte i gång och jag började sjunga släppte nervositeten. Så har jag känt under varje framträdande sedan dess. Den där nervositeten blir till engagemang när musiken sätter i gång, det är kanske lite som folk som hoppar fallskärm. Du är jättenervös i flygplanet på väg upp men allt släpper när du hoppar. Du kan inte göra något annat när du väl är däruppe, då är det bara att köra".

Länge har tanken på att satsa på musiken funnits. Jag började vara i studion och skriva texter och insåg att jag gillade det jag skrev. Men något kom alltid mellan, jag började gymnasiet, fick mycket plugg och sen kom pandemin. Nu när jag tar studenten känns det som att jag äntligen kan börja satsa. Min musik skulle jag förklara som väldigt ärlig och lättillgänglig. Alla kan hitta något i det jag skriver. Ärligheten är viktig eftersom jag vill berätta mina historier och om mina upplevelser. Jag känner inte igen mig själv i mina låtar om jag inte är ärlig.

Den nyaste låten "Still here" är den mest personliga jag skrivit. Den handlar om min mormor som har alzheimers. Under pandemin fanns det inte så mycket tid att få träffa henne, och när vi väl sågs var hon inte samma person. När jag satte mig ner och skulle skriva en låt handlade den direkt om henne. Jag ville förstå min egen sorg, men också skriva från hennes perspektiv om vad hon skulle ha velat säga till mig, min mamma, mina syskon. I början gick det inte att skriva utan att jag bröt ihop i tårar, det har varit en berg- och dalbana.

Nästa låt är kanske inte lika sorglig, men de kommer vara lika personliga och närvarande. Det kommer absolut komma mer, jag är långt ifrån klar."