Nämnden ansåg att kvinnan inte hade behov av särskilt boende för att ”tillförsäkras en skälig levnadsnivå”.
Då valde hon att överklaga beslutet till högre instans, förvaltningsrätten, och anförde att hon inte får tillräcklig omvårdnad och trygghet och att hon vistas i princip dygnet runt i ett rum på cirka 12 kvadratmeter.
Hon har hemtjänst men uppger att personalen ibland är försenad ”upp till ett par timmar” vilket skapar en stor otrygghet för henne.
Det finns även felaktigheter i nämndens utredning, förklarar hon. Bland annat har hennes mardrömmar och vanföreställningar aldrig diskuterats med personalen.
Stort omvårdnadsbehov
I förvaltningsrätten vidhöll vård- och omsorgsnämnden att kvinnan inte behövde särskilt boende då hennes behov ”kan tillgodoses med hemtjänstens punktinsatser och med öppenvårdens stöd”.
Enligt förvaltningsrätten framgår det av utredningen i målet att kvinnan har ett ”omfattande omvårdnadsbehov”. Mot bakgrund av hennes höga ålder kan hennes hälsoproblem och behov av hjälp även antas öka, menar rätten.
Den sammantagna bedömningen blir därför att hon ”inte kan anses tillförsäkrad en skälig levnadsnivå vid kvarboende i den egna bostaden” och att hon därför har rätt till bistånd i form av särskilt boende, förklarar Förvaltningsrätten och bifaller kvinnans överklagan.