När de vita båtarna med överlevare från koncentrationslägren i andra världskriget lade till i frihamnen i Stockholm 1945 hade ett rehabiliteringshem gjorts i ordning på Sigtunastiftelsens läroverk. Hit fördes strax över 600 personer som många hade varit i koncentrationslägret i Bergen-Belsen, de flesta kvinnor i 20-årsålder. Många var allvarligt sjuka och undernärda, några av dem vägde så lite som 25 kilo.
Som en extramamma
– Om detta är det få som känner till. Det finns inte så mycket skrivet om beredskapssjukhuset i Sigtuna, säger Johan Perwe som är researcher på Forum för levande historia.
Nu kan detta ändras. Forum för levande historia har fått ett uppdrag från regeringen att samla in material från förintelsen som ska ligga till grund för Sveriges första museum om förintelsen. Nya dokument om Sigtunasstiftelsens roll tiden efter andra världskrigets slut har lämnats in.
Det är bland annat bland annat patientkort och brev som ger forskarna ny kunskap.
Bland dokumenten finns också 150 till 200 brev. Främst är det brev som skrevs till Wanda Lanzer. Hon var tolk och kurator på beredskapssjukhuset i Sigtuna från sommaren 1945 till våren 1946. Wanda Lanzer hade blivit som en extramamma till de unga flickorna som var intagna på sjukhuset.
I breven skriver de bland annat om sina nya liv i andra städer och livet där. Någon skriver om lyckan att få gå på teater och saker som de aldrig fått göra tidigare.
– Någon inleder brevet med ”meine liebe mutter” (min älskade mamma), då förstår man vilken närhet hon hade med de som var här. Hon berättar om hur hennes mamma fick gå till vänster och hon till höger i Auschwitz. Nu kallar hon Wanda för sin mamma istället, säger Johan Perwe.
Museum om förintelsen
Breven och de andra dokumenten lämnades in av Wanda Lanzers barnbarn, Michael Sillén, som har haft detta hemma i garaget sedan hans mormor gick bort.
Materialet presenterades för första gången i förra veckan på Sigtunastiftelsen.
– Forskarna bara längtar efter att få sätta klorna i det här materialet, säger Johan Perwe.
När Sigtunaborna fick reda på att överlevare skulle komma till staden var tongångarna inte positiva. Det spreds en oro och rädsla. Föräldrar ansåg var fel att läroverken skulle ta emot överlevarna, något de ansåg skulle påverka de lokala elevernas skolgång. Det fanns också en rädsla för sjukdomar. Tidningarna skrev rubriker som löd ”ett dråpslag mot Sigtuna”.
Taggtråd och vakter
Runt Sigtunastiftelsen fanns staket med taggtråd och beväpnade vakter. Både personal och överlevare var i kontinuerlig karantän.
– Det var framförallt innan de här människorna kom hit som rädslan var som störst. Men sedan lade den sig. Tvärtom var det många som ville hjälpa till, säger Johan Perwe.