Någonstans längs vägen detta krisens år 2020 försvann handslagen och kramarna – slutade nästan helt att existera som fenomen.

Som reporter är en naturlig del av jobbvardagen att träffa nya människor som man skakar hand med och pratar med eller intervjuar om stort och smått. Men inte nu längre.

I stället är det som för alla andra ordentligt avstånd eller digitala möten som gäller. Samma sak på fritiden. En ruggig söndag i advent ses jag och en gammal vän för en löptur i skogen. Vi kramas varken när vi hälsar eller säger hej då. Hemma igen får jag dåligt samvete när jag tänker på det, för att jag kommer på mig själv med att det kändes så naturligt utan kramen. Att det inte var någon stor grej att den var borta.

Var det verkligen inte svårare än så? Tog det inte längre tid än perioden mellan mars och december att glömma bort värmen, glädjen och förtroendet som en vardagskram ger?

En novemberfredag var jag i Skarpnäck för att göra en enkät. Frågan den veckan: Vem längtar du efter att få ge en kram. Det var strax innan lunch men solen stod redan lågt när jag träffade Ylva, 57, utanför ICA.

”Vem fan som helst i det läge som är just nu. Du hade fått en kram om coronan hade varit över”, svarade hon på frågan.

Känslan av 2020 inringat i ett kort och ärligt svar på en fråga som berör oss alla.

Mitt svar på samma fråga är att jag snart hoppas på att få krama morsan och farsan igen. 2021 hoppas jag också få ta ett tåg och resa fritt typ var fan som helst, och kanske, kanske om det är möjligt få lov att träffas vid en trång och bullrig bardisk igen.