KRÖNIKA. Jag minns vördnaden jag kände för mina mor- och farföräldrar. Respekten för allt de upplevt under sina långa liv. Två världskrig – inte på slagfältet, men ändå: Beredskap. Ransonering. Och så var det något som hette spanska sjukan. Min morfar förlorade sin syster i den där sjukdomen.
År 2020 blir ett sådant år i våra egna liv som vi aldrig kommer att glömma, som vi kan berätta om för våra barnbarn. När året började hade vi ännu ingen aning om vad som väntade. Rubrikerna om besöksförbud i äldreomsorgen och skolor som håller stängt – de skulle ha tett sig helt obegripliga. Och alla skyltarna på stan: ”Håll avstånd!” Varför då?
Det har varit tufft. Orimligt många äldre har fått sina liv förkortade. Orimligt många har förlorat anhöriga. Våra myndigheter, som skulle skydda oss, har inte levererat.
Men det har andra gjort. Mitt i motgångarna har något vackert fötts: Medmänskligheten. När såg vi senast så många människor osjälviskt ställa upp för varandra?
Så sent som i förra veckan skrev vi om två Farstabor som verkligen gjort skillnad: Anna Tvedsjö som drog igång träffar för att bryta äldres isolering. Och Lisa Peterson-Berger som fixade skyddsutrustning till vården. De är värda alla hyllningar.
En nyhet i skymundan av pandemin var sammanslagningen av Mitt i och Direktpress i höstas. Två lokaltidningar blev en. Stort tack till alla er som har läst den, som har svarat på våra enkätfrågor och som har hört av er och tipsat om lokala nyheter, stora som små!
Hoppas nu att ni alla får en god jul och ett riktigt gott slut på det märkliga året 2020!