Förra veckan inföll Suicidpreventiva dagen. På Mariatorget arrangerade den ideella organisation Suicide Zero en manifestation där det tändes 1441 ljus, ett för varje person som tog sitt liv förra året.

En av deras volontärer är Södermalmsbon Annelie Bark. Det är snart på dagen 20 år sedan hennes man Ulf tog sitt liv. Deras barn Alexandra och Jennifer var 9 och 18 år gamla.

– Det går inte att förbereda sig. Jag kysste Ulf på morgonen, nästa gång jag såg honom var han död. Känslan går inte att beskriva med ord, säger Annelie.

Två år innan självmordet var Annelie och Ulf med om en allvarlig bilolycka. Innan dess hade han inte uppvisat några tecken på psykisk ohälsa. Annelie beskriver honom som en noggrann, kärleksfull och utåtriktad person som alltid satte familjen i första rummet.

Men tre månader efter olyckan började Ulf känna sig deprimerad.

– Det var en traumatisk händelse, vi slogs medvetslösa båda två. Efteråt har vi spekulerat om han kanske fick en hjärnskada som inte upptäcktes, men jag vet inte. Vi såg inget samband då, men det var då det började.

Hemma på permission

Först trodde de att han hade gått in i väggen på grund av jobbet. Han tog ledigt och gick i terapi. Ett tag mådde han bättre, var sig lik.

– Vi hade en underbar sommar tillsammans då vi åkte skidor i Frankrike. Men när vi kom hem gick han snabbt ner i en djup depression. Vi kände inte igen honom.

Kort därefter försökte Ulf ta sitt liv, men överlevde. Han blev inlagd på en psykiatriavdelning. Efter en tid fick han komma hem på korta permissioner, mot Annelies vilja.

– Jag var livrädd att något skulle hända. Han sa att han inte kände igen sig själv eller sina tankar. Sa att han inte ville leva. Men det var så svårt att säga att jag inte ville att han skulle hem.

Missar sitt möte

En kväll när Ulf kom hem på permission var han lugnare än vanligt. Familjen åt middag tillsammans, tittade på tv. Försökte göra vanliga saker.

– Jag visste så lite om självmord då. Efteråt har jag förstått att det inte är ovanligt att man blir lugn när man väl har bestämt sig.

Morgonen därpå åkte Ulf i väg för ett möte på öppenvården. Han kom aldrig dit. När Annelie senare fick reda på att han inte hade dykt upp på mötet kände hon på sig att något var fel. Hon ringde polisen och gav sig ut för att leta efter sin man.

Några timmar senare hittade hon honom i en sjöbod vid familjens landställe. Ulf blev 42 år gammal.

Att våga prata

Tiden efter självmordet var stöd från familj och vänner ovärderligt, berättar Annelie. För hennes del har det även varit viktigt att prata om det som hänt, inte sopa något under mattan.

– Det föll sig naturligt att prata om det, även med barnen. Att säga att pappa inte gjorde det för att han inte älskar er, utan för att han inte orkade mer. Han såg ingen utväg och sjukdomen tog honom.

Då gick Alexandra i fjärde klass. Ena sekunden var hon ledsen, den andra lekte hon. Hennes sorg kom först när hon blev äldre.

För Annelie och Jennifers del var det som att de rörde sig med Ulf, att han fick finnas med i utkanten av deras liv. När Jennifer tog studenten gick hon till sin fars grav för att berätta om det för honom och visa upp betygen.

– Vi känner alla tre att man själv får bestämma om man ska berätta för andra hur Ulf dog eller inte. Berättar man att han tog livet av sig måste man ta hand om den man berättar det för. Det finns fortfarande ett stort stigma kring självmord.

Hade det varit skillnad om han dog av en mer fysisk sjukdom, som cancer?

– Jätteskillnad, tror jag. Alla tänker att de kunde ha gjort något annorlunda. Arbetskamrater undrade om de hade gjort något fel. Alexandra var den sista som såg honom i livet och har berättat att han stod i fönstret och vinkade extra länge när hon gick till skolan. "Varför tänkte jag inte på det?" frågade hon senare. Jag svarade "älskling, du var nio år".

Men fanns något man kunde ha gjort?

– Vissa säger att de bara hade hittat ett annat tillfälle att ta sitt liv, men det tror jag inte ett dugg på. Självmord sker i stunden, även om de förberett sig går det att stoppa handlingen.

"Ingen kunde göra mer"

Annelie minns en vård som var kall och oförstående inför Ulfs och familjens situation. Som inte anpassade sig efter individen, som inte ville lyssna på anhöriga. Som skickade hem Ulf trots hennes protester.

– Man funderar mycket på vad mer man kunde gjort. Att vi aldrig skulle ha lämnat honom ensam den där morgonen. Men vi slogs med näbbar och klor för hans behandling. Det fanns ingen som kunde göra mer än vi gjorde, och man är lite i händerna på läkarna.

I dag finns mycket av samma problem kvar inom vården, menar Annelie. Samtidigt är det vad som finns att tillgå, och hon uppmanar alla som är i behov av vård att söka professionell hjälp.

– Vi måste prata mer om psykisk ohälsa. Fråga hur folk i din omgivning mår, om de verkar må dåligt. Får du förtroende, berätta att det finns hjälp att få. Vi måste förstå att vi kan bryta tankegångarna hos en person som aktivt tänker på självmord.

Snart 20 år sedan

I dag är Annelie lyckligt omgift. Alexandra och Jennifer är vuxna. De ses ofta.

– Ulf finns alltid med i våra samtal. Lite som någon som har rest bort.

Snart är det på dagen 20 år sedan Ulf dog. Årsdagarna har varit extra tillfällen att ses. Då ska familjen samlas vid graven, sedan äta tillsammans och titta på gamla bilder.

– Vi har hela tiden försökt göra bra dagar av det. Det är både skratt och gråt. Vi har många underbara minnen, det är viktigt att ha kvar glädjen. Nu har vi också barnbarn som behöver veta hur deras biologiska morfar var.

https://www.mitti.se/nyheter/rackstabo-lar-grannarna-forebygga-sjalvmord/lmrdl!3517421/