Kaos och Klive har gjort graffiti till sitt jobb

Graffitin är den okontrollerbara otyglade konstformen. Allting har sin början, men var verket har sitt slut är svårare att definiera. Carl Klive Winblad och Lars Kaos Hjertstedt har ägnat sitt liv åt graffitin och i dag är den också deras levebröd.

  • Publicerad 13:27, 6 maj 2016

Det är t-shirt-väder i Snösätra industriområde när Carl Klive Winblad, 33, och Lars Kaos Hjertstedt, 45, sprejar konturer över det som tidigare varit målat på väggen i början av industriområdet.

De jobbar på en vägg till helgens stora graffitievent, Snösätra Hall of Fame Spring Remake. Doften av färg, vår och avgaser är påtaglig och vitsippor blommar i hagen intill.

Tre män dricker folkis vid vägkanten och en pappa som heter Dag drar sin barnvagn och sina färgburkar i riktning mot tunnelbanan. Han är föräldra­ledig och har ägnat förmiddagen åt att måla på baksidan av industriområdet. Nu ska han hem.

En extremt känd graffitikonstnär målar vilt på väggen. Men han är för hemlig för att vilja vara med på bild, eller för att säga någonting. Han har luva, handskar, solglasögon och så vidare. Han är graffitins ”Spökplumpen” och vi lämnar honom åt sitt skapande och fokuserar i stället på Kaos och Klive.

Klive kommer ursprungligen från Sollentuna och växte upp främst i Västerort. Där flyttade han runt en del med sina föräldrar och syskon. Mamma Karin André Barowiak som är konstnär skapade konst i vardagen.

– En gång när jag kom hem från skolan hade hon målat toaletten som ett pussel. Jag kommer bara ihåg att jag blev jävligt yr av att vara där inne, säger han.

En annan gång, när RFSU gjorde reklam för nam nam-kondomer med en knallgul banan mot magentafärgad bakgrund så tapetserades väggen hemma i hallen med dem.

– Mamma såg bara färg och form. Hon tyckte att de var fantastiska. Det tyckte jag också, men jag kan förstå vad mina kompisar såg.

Kaos mamma var också konstnärligt lagd. När han var liten brukade de måla tillsammans.

– Men jag blev så jävla trött på att vänta på att färgen skulle torka. Jag ville att det skulle gå snabbare, säger Kaos.

Intresset för det vilda, det svulstigt stora, snabba och otyglade, väcktes. Konsten som tog vägen vart som helst och som inte låstes inom ramar.

Klives syrras kille målade graffiti och så fort hon drog till skolan sprang Klive till hennes rum och snodde pojkvännens skisser.

Nu är basen en lokal på Hallvägen 5 i Slakthusområdet.

Det luktar korv i luften och jag vet inte om vetskapen om att det ligger stora djurdelar travade på hög eller hängda i stora krokar i lokalerna runtomkring, är svindlande eller äcklande.

Här ligger numera Graffiti Stockholm som Klive och Kaos startade tillsammans 2008.

Kaos har försvunnit igen. Han är borta för femtielfte gången och har gått för att köpa hamburgare.

– Det är lite roligt faktiskt för han var tidigare vegetarian, men sedan vi flyttade hit så ska han bara ha korv hela tiden, säger Klive.

Flytten hit gick för några få veckor sedan och nu har golven som bilats bort gjutits nya.

I ett av rummen ska Klives mamma Karin ägna sig åt glaskonst. Hon släpar och drar in stora flyttlådor. En långhårig kille borrar upp hyllor.

På väggarna hänger konsten som Klive och Kaos skapat var och en för sig på egen hand. Just dem kan ingen annan röra, ändra eller involveras i.

De stora graffitiverken, på väggar, murar eller andra ytor gör de däremot tillsammans. Där smälter de båda samman sina verk till ett enda som för betraktaren känns fulländat.

De trycker i sig varsin hamburgare i den enorma soffan som fått flytta in i lokalen.

På radion spelas Nordman.

Maria, Klives fru, jobbade på bank i 20 år, sedan började hon jobba med killarna. I dag anordnar de här företagsevents, aw:s och utställningar. Dessutom målar de båda graffitikonstnärerna så väl kontorslokaler som privata hem. Maria är navet som sköter ekonomin och lokalerna. Klive och Kaos är skaparna som utför arbetet.

Men allt är inte bara jobb.

– Om jag bara skulle jobba så skulle jag tappa kärleken till måleriet, säger Klive.

Därför målar de väggen i Snösätra industriområde.

Jag testar lite sprejfärg på väggen som nyligen målats över efter att spelföretaget King haft företagsevent här. Det rinner och ser för jävligt ut, men det är kul. Eller det är svårt, men liksom befriande.

Min skapelse är en blå-röd blandning mellan fantomen och en ondskefull smurf med diamanttand.

Klive och Kaos börjar spreja på väggen som nyss rollats över med vit färg av Maria. De liksom tappar kontakten med verkligheten. Det blir svårt att sluta.

Målningen växer fram.

På radion sjunger Charlotte Perrelli Tusen och en natt.

Till sist måste Kaos bryta för att åka till förskolan och hämta barnen.

Fakta

”Stockholm är på väg att komma i fatt”

I och med lättnaderna i nolltoleransen är det på väg att hända något med synen på graffiti i Stockholm, säger konstvetaren Jacob Kimvall.

– Stockholm är på väg att komma ifatt den internationella utvecklingen, säger Jacob Kimvall, som skrivit en avhandling om graffiti.

Enligt honom är en av de tydliga trenderna i många länder att graffitin blir mindre underground och mer organiserad av samhället.

– Graffitin ingår i stora kulturella event, lagliga och med tillstånd. Som i Snösätra (industriområde i Rågsved med lagliga väggar, reds anm). När det var nolltolerans så var sådana här projekt extremt svåra att genomföra.

Vad säger då målarna? Enligt Jacob Kimvall finns det såklart många som tycker att något går förlorat när graffitin blir laglig, att den tappar i autenticitet. Samtidigt är det en möjlighet för många att få fortsätta och kanske försörja sig på sitt målande.

Jacob Kimvall förespråkar öppna lagliga väggar och platser, snarare än att målare bjuds in för att tillfälligt smycka enskilda ytor. Något som också börjat ske i Stockholm.

– Det är ändå rimligare att samhället försöker anpassa sig till dem som håller på med graffiti än att man tycker de som är intresserade inte har något existensberättigande.

Visa merVisa mindre