”En koloni av nakna bögar som låg och gökade”

Efter 30 år i rampljuset firar Jonas Gardell med både föreställning och ny bok. Dessutom kommer han ut som aktivist. På en cykeltur längs minnenas allé hittade vi Mark Levengood i ett badkar, en koloni av nakna bögar och polisövervakning av ett… galleri?

  • Publicerad 07:00, 2 sep 2016

”Mark trodde jag var prostituerad”

”Till Storkyrkobadet kom jag och gamla stans gubbar för att tvätta oss. För när jag i början av 80-talet mer eller mindre olagligt hoppade runt, bland lägenheter på korta rivningskontrakt i innerstan fanns det sällan badrum där jag bodde.”

”Storkyrkobadet hade rader med små porslinsbadkar som man kunde tvätta sig i. (Men som var på tok för små för att sitta bekvämt i). Första gången jag såg Mark var när han satt och läste Expressen i ett av de små badkaren. ”

”Jag kände igenom honom omedelbart. Det här är ju mannen som jag ska leva resten av mitt liv med. Till saken hörde att jag något tidigare år tecknat ett porträtt av en då okänd man, min drömman. Mannen på min bild såg exakt ut som Mark. ”

”Jag frågade om jag fick låna hans tidning. Han svarade så konstigt att jag trodde att han var islänning. Han trodde att jag var prostituerad. Jag hade just kommit ut med min första roman, Passionsspelet, men det kändes lite pretto att säga att jag var författare. Så när han frågade vad jag jobbade med svarade jag istället ‘sånt talar man inte om i en bastu’.”

”Jag gick hem till min dåvarande sambo Kate och berättade vad som hänt. Men utan telefonnummer eller namn på mitt livs kärlek fick jag gå tillbaka varje vecka för att försöka träffa ‘tisdagsmannen’. ”

”Stockholm heterofierade Långholmen”

”När jag började min konstnärliga bana hade jag tackat ja till ett liv utan pengar. Jag stod krokimodell för 40 kronor i timmen, tecknade själv och jobbade som hemsamarit. Jag var så lycklig. För varje gång jag var färdig med jobbet så stack jag hit. För vem behövde pengar, flotta hem eller ett skärgårdshus när Långholmen fanns”, berättar Jonas Gardell när vi kliver av cyklarna och tar oss ner till vattnet på öns norra sida.

”På 80-talet var Långholmen fortfarande en oupptäckt hemlighet där man i princip kunde gå naken över halva ön. Och så var det orgier förstås; en koloni av nakna bögar som låg och gökade överallt. Och vem kan begära mer av livet än att få sitta naken i solen, med fötterna i vattnet och då och då få sig ett nyp.”

”Nu är det inte riktigt så längre. När Aidskatastrofen kom försökte man helt enkelt få homosexuella att sluta ha sex. Och Stockholm heterofierade Långholmen. Tyvärr. Som alla vet är jag en ivrig förespråkare av sex i naturen. Som George Michael sjunger: I think I’m done with the sofa(…) lets go outside.”

”Här utspelar sig också scener från flera av mina böcker. I Präriehundarna simmar kärleksparet Reine och Anders runt här i vattnet. Men även en ikonisk scen från Torka aldrig tårar utan handskar, när Benjamin frågar Paul vad han skulle ha gjort annorlunda om han fått leva om sitt liv. Paul hugger av honom omedelbart och svarar ‘Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen’.”

Nu går jag sällan hit. Badbyxorna har tagit över. Men jag tycker vi borde k-märka Långholmen med tanke på hur viktig den varit för bögarnas subkultur.

”Polisen spanade utanför galleriet hela tiden”

”I början av 80-talet skulle världen gå under. Kärnvapenkriget stod för dörren och jag var aktiv i fredsrörelsen. Tillsammans med några vänner därifrån startade jag Galleri Vita katten på Bondegatan utan att veta något om konst. Men jag ville bli konstnär och bland annat hade vi teaterföreställningar där jag som performancekonstnär klädde av mig alla kläder på scen, smetade in mig själv i färg och reciterade dikter av dadaisten Tristan Tzara. ”

”Polisen spanade utanför hela tiden. Övervakade oss för vår subversiva och samhällsfarliga konst. Inte riktigt. Det visade sig att de höll koll på superskurken Clark Olofsson som hade en lägenhet i samma hus.”

”Min utställning Bögögon fick trots allt en del uppmärksamhet. På den tiden var jag liksom ‘The only gay in the village’. Att jag kommit ut så tidigt i livet berodde på att jag alltid stridit för ett liv som är värt att dö för, något jag som 50-åring formulerade i en text jag skrev åt den då 20-årige artisten Ulrik Munther. När jag ser tillbaka på min karriär ser jag att jag alltid varit en aktivist. Jag är någon som kämpar för rätten att vara den man är, någon som tar små människor i försvar och vill förändra ett samhälle.

Annars var det rätt lugnt här och jag fick en del tid över. Därför skrev jag faktiskt min debutroman här på galleriet. ”

Tips! Få stenkoll på helgen och läs de bästa reportagen från Mitt i Stockholm – prenumerera på vårt nyhetsbrev Fredagspepp!

Fakta

”Som författare är jag fortfarande rätt fräsch”

Aktuell med: Föreställningen 30 år tillsammans och fotoboken Bara på besök som släpps i september.

Började som: Allvarlig konstnär. Det var inte förrän långt senare, när jag läste högt ur mina böcker på bibliotek runt om i landet och publiken skrattade, som jag förstod att det var komik jag skulle gå vidare med.

Inspireras av: Komiker i Sverige, vi är ett skrå som stöttar och hjälper varandra. Eller jag vet föresten inte om jag inspireras direkt, men jag har alltid kul när jag ser dem på scen.

Om att bryta ny mark: När jag började gjorde jag saker som folk aldrig någonsin hade hört eller sett tidigare. Nu när jag är framgångsrik, rik och bekräftad jobbar jag fortfarande för att jag tror det är det viktigaste jag kan göra. Då måste jag bryta ny mark för att det ska vara intressant. Som komiker är det svårt att vara relevant efter 50. Men som författare är jag fortfarande rätt fräsch även om jag debuterade på tidigt 80-tal.

Cyklar: Gärna överallt på min elcykel, men aldrig på vägar med mycket trafik. Jag hittar de mindre vägarna med tydliga cykelbanor eller 30 begränsning.

Visa merVisa mindre