Den här historien hade kunnat börja så här: En man gick in på en bar…
Och det skulle ha varit helt sant.
Mannen heter Max Eriksson och är filmmakare med intresse för skejtkultur. Baren han klev in på hörde till Ali Boulalas pappas restaurang, El Amir på Gamla Brogatan.
– Jag fick syn på Ali och tänkte: Där är en film jag måste göra.
Det skulle emellertid dröja tio år innan den fick premiär i New York.
När Ali Boulala bara var 16 lämnade han Sverige för USA. Redan då en stjärna. En av de mest talangfulla åkare världen hade sett.
– Jag åkte för att skejta på ställen jag sett på video, som Embarcadero i San Francisco, med sin tegelstensmark. Det var det coolaste stället i hela världen. Sedan blev jag sponsrad i stället. Men jag drömde aldrig om att bli proffs. Det gjorde ingen av oss. Jo, en: Mattis Ringström! Jag ville bara ha kul.
Ali nådde botten
Efter över ett decenniums turnerande världen runt som professionell skateboardåkare, lika långt alkohol- och drogmissbruk och två år i fängelse för vållande av annans död efter en trafikolycka, mådde Ali av förklarliga skäl dåligt. Riktigt dåligt. Det sägs att man måste nå den absoluta botten innan det kan vända. Alis botten blev en till synes trivial händelse.
– Jag svängde in i en pelare i garaget med bilen. Någonting måste vara brytpunkten. Jag var väl redo, så jag körde till psykakuten på S:t Göran. Först tänkte jag köra utför ett stup, men det finns inga stup i den här jävla stan.
– De frågade vad jag ville. Jag kan säga vad jag inte vill och det är att leva, svarade jag.
När vi ses har 3 177 drogfria dagar gått sedan dess. Både Max och Ali själv tror att hans inre drivkraft och besatthet är anledningen till att han klarade det.
– Jag fastnade för skateboard och det är jättesvårt om man inte stått på en bräda förut. Det märker jag när spelar gitarr eller piano, som är skitsvårt i början. Men när man väl förstår öppnar sig en ny värld. Det är lite samma sak, förutom att man inte ramlar och slår sig.
För slog sig gjorde han. Ständigt. Som när han försökte sig på – och nästan klarade – en legendarisk ”ollie” – ett hopp med brädan – utför en 25 steg lång trappa i Lyon.
Tio jobbveckor film
Genom en kompis fick Ali veta att en filmskapare var intresserad av göra en dokumentär om hans liv.
– Jag fick se av hans filmer och det såg jävligt snyggt ut. Jag sa: Vi kör!
Det var mer än bara det estetiska han uppskattade. Även sättet Max undviker att märkas, genom att skippa speakerröst.
– Det är mitt sätt att göra film. Jag berättar Alis historia med mina ord och känner inte att jag har behov av att leda folk genom berättelsen. Och jag är ju med en gång, när Ali träffar Shane. Jag blir ett sorts bollplank för Alis minne, säger Max Eriksson.
Shane var Alis nära vän, vars död han orsakade i en mc-olycka i Australien 2007.
På frågan om han någonsin tvekade om att göra filmen svarar Ali:
– Hela tiden. Hela processen var bara så jobbig. Max är påträngande, det är jobbigt att berätta om alla jobbiga grejer som hänt. Jag har redan levt dem. Det är tur att inte jag har klippt filmen, för jag hade tagit bort allt.
– Hur Ali ser ut i bild, ja, inte själva historien, förtydligar Max Eriksson.
Efter en efterlysning fick Max Eriksson in 400 timmar privata filmer, som kondenserades till ungefär en timme som kom med i filmen.
– Det var ett riktigt detektivarbete. Skejtare är ju inte direkt kända för att vara superorganiserade, säger han.
– Jag är ingen skejtare, men det jag delar med Ali som fick mig att sittai alla timmar av material är ju besatthet.
På festivalturné
Besattheten som gjorde Ali Boulala till en levande legend verkar leva kvar. Men nu i musik, chips, rödbetstartar och prinsesstårtor. Passande nog firades Alis 2 000-dagarsjubileum med prinsesstårta. ”Inte ett återfall – ett tårterfall”, skojar Ali.
Skateboard är fortfarande en viktig del av hans liv. Han åker regelbundet och dömer tävlingar då och då. Nyligen visade de filmen på Skateboard-festivalen i Hallunda.
Utanför hotellet där intervjun görs, Clarion på Ringvägen, kommer en engelsktalande festivalbesökare i 25-årsåldern fram och tackar Max och ber försynt om en selfie med Ali.
Festivaler har varit deras liv det senaste halvåret: Tribeca, Reykjavik, Sarajevo… Och till hösten rullar turnén vidare – men utan de obligatoriska efterfesterna.