Sällan har kanske en byggnadsdel omtalats så mycket som den där väggen, den berömda. Den som går att springa eller gå rakt in i.
Jag talar om utmattning, eller ännu värre, utbrändhet.
Det som händer ”någon annan”, någon som “inte kan hantera” saker, någon som “inte har ”koll””. Och ändå drabbar det sådana som mig. Och dig. Alltså vanliga människor.
Jag har varit på väg in i väggen ett par årtionden, men ignorerat yrseln, hjärntröttheten, minnesluckorna, sluddret när synapserna inte längre klickar och munnen inte orkar formulera sig.
Jag har inte begripit mig på tröttheten, håravfallet, de oväntade tårarna, sömnsvårigheterna, hjärtklappningen och så vidare och så vidare. Jag har ju arbetat 90 timmar i veckan de senaste åren helt utan problem.
Ja, utan stora problem i alla fall. Så länge man går upp med ett leende kan det väl inte vara fel att gilla att jobba. Att känna ansvar, lojalitet och att helt enkelt göra som man alltid gjort. Kämpa, bita ihop och jobba på. Eller?
Varför känns det då så fel. Så galet. Så fullkomligt idiotiskt. Vilket jobb, vilket uppdrag, vilken kund eller vilket beslut är någonsin värt din hälsa? Din förmåga? Din sinnesro?
För när hjärnan är fullmatad, då är du ett offer för hur väl du kommer att klara återhämtning, läkning och att ta dig så långt bort från den där dumma väggen du bara kan.
Ständigt med risken att åka dit och slå dig gul och blå igen. I värsta fall från en sjukhussäng.
Hur kommer det sig, att vi gör så här mot oss själva? Duktiga, högpresterande, lojala och glada hela vägen ner i skiten. Att vi inte lyssnar på alla varningssignaler som hjärnan slår på, som kroppen visar dig.
Så snälla du, gör inte som jag.
Gör inte dig själv sjuk. Hjärntrött.
Dra i nödbromsen långt innan väggen ens syns. Innan den kommer rusande mot dig.
Det är liksom inte värt det.
Gör det nu, idag, direkt.
Annars kan det vara för sent.