En olycksplats på E18. Söndertrasade bilar. Blåljus från brandkår, ambulans och polis.

Från din plats i kön ser du inte brandmännen som med tunga verktyg klipper sönder ett vrak för att få loss fastklämda människor.

Säkert är att du blir irriterad över uteblivna meddelanden från trafikredaktionen i P4.

Just nu håller du faktiskt på att bli en fara för den räddningspersonal som innan du får fortsätta till golfbanan, fjällstugan eller svärmor måste ta hand om eländet där framme. Brandmannen Hasse Ohlsson:

– Till slut måste någon göra det allra sista, alltså ta bort avspärrningarna. När alla otåliga ska iväg blir det som starten på ett racerlopp. Väldigt få tänker på om vi är kvar nära trafiken.

Hasse Ohlsson och Lisa Fredlund är brandmän i den gemensamma organisationen för Enköping och Håbo. Hasse ingår i Enköpingsstyrkan. Lisa i Håbos. Båda har runt 20 år i yrket.

På min fråga vad som är största risken för dom själva på olycksplatsen svarar kollegorna med samma ord:

– Tyvärr de bilister som blir mer och mer irriterade över att de måste vänta och nu måste fram till varje pris.

Hasse:

– Jag har fullt upp med det jag måste göra. Jag blir splittrad om jag dessutom ska hålla koll på vartenda steg jag tar för att inte bli påkörd. Får lita på att kollegorna har uppsikt för mig också.

Exemplen på hur illa, eller knäppt, vi bilister bär oss åt är många. Lisa:

– En kollega hörde ett konstigt ljud bakom sig när han placerat ut den stora tältliknande skylten Olycka mitt på vägen. En bil knuffade undan skylten. Föraren förklarade att han inte hade tid att vänta på att vi skulle jobba klart.

Varje år inträffar det mellan 150 och 200 trafikolyckor som kräver en insats av räddningstjänsten i Enköping/Håbo. I stort en olycka varannan dag. Hasse:

– Det konstiga är ändå att så många klarar sig med livet i behåll. Vi har till och med varit med om krascher i farter närmare 300, där vi faktiskt haft överlevande att ta hand om. Den bättre säkerheten i nya bilar blir en ursäkt för att köra ännu fortare.

Mina egna minnesbilder av olycksplatser har jag genom kameraobjektivet som journalist, och dessutom på avstånd. Kan bara försöka sätta mig in i hur det är för räddningspersonalen med skadade nära sig som blöder, plågas och kanske bokstavligen dör framför deras ögon.

– Jag måste enbart koncentrera mig på mina händer och mina verktyg. I annat fall skulle jag inte klara av att göra en bra insats, säger Lisa.

Hasse har just lett ett tufft övningspass som slutat med att arbetslagets fem brandmän klippt och lyft bort hela biltaket. Han behöver inte fundera länge på min sista fråga: Vad har du svårast att lämna bakom dig?

– Min egen insats. Vad jag kunde ha gjort bättre. Rutinen är att vi inom gruppen snackar igenom allt som hänt innan vi lämnar stationen. Du får aldrig ta med dig jobbet hem. Då orkar du inte fortsätta.

Nästa gång du svär över kön framför skylten ”Olycka”, tänk istället på vad räddningspersonalen där framme måste stå ut med. Hur många av oss andra skulle klara att göra deras jobb?