Det var en gång en ung flicka som älskade att skriva. Hon skrev så pennan glödde, men varje gång hon fick tillbaka en uppsats lyste rödmarkeringarna över hela pappret. Hon växte upp utan att kunna läsa en enda bok. Hon skämdes över sina stavfel men älskade att skapa mening av ord.
Flickan hade dyslexi. Hon läste långsamt, stavade fel på ord som egentligen var lättstavade och undvek svåra ord. När hon som ung vuxen berättade att hon hade sökt till journalisthögskolan fick hon höra att hon aldrig skulle kunna bli journalist eller författare.
Men flickan var van vid motgångar. Och bestämde sig för att motbevisa alla de som aldrig trott på henne.
Och det var många ska ni veta.
Efter år av slit och kämpande lärde sig flickan att känna igen de allra flesta ord i det svenska språket. Hon läste böcker, kanske inte lika snabbt som de snabbaste, men väl som en medelgod läsare. Hon blev till och med så bra på språket att hon ofta korrekturläste andras texter.
Men, ibland stavar hon fel. Ofta på ord som låter likadant som andra. Under sin tid som journalist på Helsingborgs Dagblad skrev hon en gång ända i stället för enda. I förra veckans tidning skrev hon ”knäckt” i stället för ”knekt” i reportaget om Drottningholms slottsteater.
Jag ber om ursäkt för det. Men vet ni hur många ord jag stavar rätt varje vecka? Det är tusentals.
Jag vet en chef som inte ville anställa mig då hen fått nys om min dyslexi. Trots att hen aldrig själv sett ett stavfel i mina texter. Så ofta håller jag tyst om den.
Vet ni vilka mer som inte lät sig slås ner av folk trots att de var dyslektiker? Albert Einstein och Selma Lagerlöf, textförfattarna John Lennon och Kurt Cobain.
Så jag ber om ursäkt till dig som upprörts, men jag tänker fortsätta att skriva.
Både artiklar och böcker.