Sorg har svärtat, tyngt och lamslagit Nacka, Sverige och världen under 2020. Människor dör och äldreboenden är stängda för anhöriga.
En Ältabo berättar att hon inte har kramat sina föräldrar sedan sommaren 2019.
Mötesplatsen för äldre som skulle ha invigts i Nacka Forum i mars har fortfarande inte öppnat.
För att kunna se en fotbollsmatch måste du ha tv eller stjärnkikare.
Alla konserter och uppträdanden ställs in. I veckobrev eller videoklipp får vi höra hur våra barn har sjungit luciasånger på förskolor och skolor.
Nackas studenter fick förmodligen träna mer på att tvätta händerna än att sjunga studentsånger. Vad är ens meningen med att skråla ”Vi har tagit studenten!” om ingen lyssnar?
Jag längtar till en vardag där jag kan gnälla över småsaker utan att skämmas. Jag vill inte hasa fram ensam på Nackas gångbanor i en virtuell version av Stockholm marathon som jag gjorde i september.
2021 vill jag springa med 20 000 andra löpare på Stockholms gator, spurta förbi alla andra sniglar på Stadion samtidigt som hysteriska åskådare går upp i falsett när jag svishar in på målrakan. Slippa sms:a ett ansträngt segerleende utan i stället få en kram av pappa och en chokladmedalj av mamma. Kunna skona mina sargade ben med en busstur till Nacka. Utan rädsla för hostattacker eller skam för att maratonben inte är skäl nog för kollektivtrafik.
2021 hoppas jag också att fler får krama sina föräldrar, att människor på Nackas äldreboenden får besök av sina anhöriga, att mötesplatsen för äldre i Nacka Forum öppnar, att idrottsplatser och teatrar fylls med publik och att vi får höra och se barnens julframträdanden i verkligheten. Jag hoppas också att studenterna får bröla med hockeytutor och skräna om sin egen förträfflighet.
Jag vill gärna lyssna.