Elinore Brandén: en konstant skrivande Bagisbo på 37 år. Jobbar på designbyrå och lever med man och tre barn. Hobby: Skulpterar i lera. Foto: Foto: Marcus Ridung

BRANDÉN: Föräldrar! Ge mig mer kaos och arga utbrott i flödet!

I stället för en plattform för skryt borde vi se sociala medier som en form av gruppterapi, resonerar vår krönikör Elinore Brandén. Hon vill se ert värsta vardagskaos så hon kan sova gott om natten

  • Publicerad 10:43, 17 okt 2016

Det här är en krönika på Mitti. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Jag tar cykeln från mitt barn och slänger in den långt in i en dunge

Det är en höstmorgon för två år sedan. Stressad på en nivå över rimligt testar min trotsiga sexåriga dotter mitt tålamod. Jag räknar till tio, räknar till hundra. Drar hela alfabetet tyst för mig själv. Jag har bestämt mig för att inte tappa tålamodet. Klockan är så mycket att det snart inte är någon mening att gå till skola och jobb.

Men jag håller ihop.

Som ett sista test för att se hur långt hon kan gå innan jag brister ska mitt barn cykla till skolan. SKA cykla. Cykelnyckeln och hjälmen är borta, det vet både hon och jag. Men jag är en god/sorglig förälder den här dagen så jag letar upp dem. Det kokar i mig. Men jag brister inte.

Äntligen iväg. Då krånglar cykeln. Här vänder sig min älskade sexåring mot mig och säger: ”Varför lät du mig ta cykeln när den är så krånglig?”

Just då tappar jag det. Jag tar cykeln från mitt barn och slänger in den långt in i en dunge. Och så brister jag ut i ett vansinnigt skratt.

Ni vet ett sådant som när som helst kan övergå i skakgråt och fosterställning. När jag ser mig omkring för att försäkra mig om att ingen bevittnat mitt frispel möter jag blicken hos en äldre dam, 70 plus. Jag hinner tänka att fan nu är det kört.

”Om du bara visste hur många gånger jag har velat göra just så där”, ler hon varmt och klappar mig på kinden. Den kvinnan är för alltid min hjälte. Hon bekräftade mig i min svagaste stund.

Jag lade ut den här morgonen på Facebook. I efterhand har en av mina kompisar sagt att hon brukar läsa cykelutbrottet som godnattsaga för sin man. Att de finner tröst i den. Det är en av de finaste komplimanger jag fått. Mitt kaos till någon annans tröst.

För det sista vi småbarnsföräldrar behöver, när vi efter en svettig kaosmorgon sätter oss på tunnelbanan och sveper oss igenom flödet, är närbilder på en tequila sunrise mot rosa himmel.

Inte heller behöver vi uppdateringar om rekorderligt höstklädda familjer som tillbringade söndagen med att plocka ”trattisar för ett helt år”. Vad vi behöver är att luta oss mot andras kaos. Att få bekräftat att vi inte är ensamma om bråkiga morgnar med spagettikroppar omöjliga att hälla ner i vinteroverallen, matkrig, läxkamper, tonåriga hormonutspel och klädtrots.

Med det sagt vill jag uppmana alla att dela mer vardag, familjedramatik och utbrott på sociala medier.

Skit i strandbilderna och tjusigt upplagda maträtter. Ge mig istället ert värsta. Ge mig tröstande godnattsagor som gör mig lugn i att kaos är granne med fler än bara mig. Låt oss se det som en slags gruppterapi nu när vi går in i de borttappade mössornas, de mörka morgnarnas och de hålögda ansiktenas tid.