Kungsängens nya torg, jättejulkulorna, Brunnamuren, logistiklager som växer upp som svampar ur marken och nya bostadsområden likaså.
Och inte minst: ”Pingpong”, Peter Johanssons blåa figur som med lekfullhet i blick ser ut över kommunen från ovan.
https://www.mitti.se/nyheter/nu-ar-pingpong-pa-plats-arets-konsthandelse-i-sverige/reptlu!0hVKILdNpX7sZuViVniGLQ/
Allt det här är symboler – symboler för Upplands-Bro. Symboler att samlas kring, symboler att hata, symboler att älska.
När installationen av den blåa figuren ägde rum strax innan julhelgen så var jag och min kollega fotografen Stefan Källstigen på plats. Det låg en stolthet i luften och stundtals hördes lättade skrattsalvor, skratten andades, ”vi gjorde det! Nu är den här! Omvärlden tittar på oss”.
För det är det här som är så spännande och betydelsefullt. Alla har en åsikt om det som tillförs kommunen. Och det är dessa åsikter som gör symbolerna till våra, varse sig vi vill eller inte.
https://www.mitti.se/nyheter/sa-mycket-har-kommunen-betalat-for-den-nya-sporthallskonsten/lmtgp!8847197/
Jag tror att Upplands-Bro kommun precis som många andra svenska kommuner genomgår en identitetskris. I och med den blåa figurens tillkomst formades kommunens identitet lite mer än innan, och genom att tycka till om den blev Upplands-Broborna lite mer Upplands-Brobor.
Det ska i sammanhanget också framgå att Upplands-Bro kommun sedan 2012 använder sig av den så kallade enprocentsregeln. Det här innebär att i samband med att kommunen bygger nytt så avsätts en procent av budgeten för att gå till konstnärlig gestaltning.
Kanske är det vad skulpturen kostat kommunen som svider allra mest i många själar. Men det fina är att vi pratar om det, och att så många bryr sig om att en illblå och sarkastisk leende cracksmurf nu tagit sin plats utanför en sporthall som än saknar ett namn.