I bland vet jag inte när arbetsdagen egentligen börjar och slutar, dels för att jag tycker så mycket om mitt jobb, men inte minst för att givna markörer saknas.
Att gå hem från jobbet manifesteras inte längre av att färdas kollektivt. Är dagen slut då jag reser mig från matbordet? Eller när kvällspromenaden är över? Att säga ”tack för i dag” och ”vi ses imorgon” till min flickvän känns inte som ett rimligt alternativ heller.
Utanför fönstret vandrar bekymmerslösa stockholmare med matkassar i hand – alla bär ett uttryck av att vara lediga, men är de verkligen det?
När allt kommer omkring känns vardagens arbetstid i hemmet som att jobba helg. En sorts blandning av att det är lite mysigt men även förbjudet, ungefär som att jag fuskar. På helgen ska man väl vara ledig?
Hemarbete i pandemins tidevarv ter sig mer och mer som Musse och Långbens middagssittning i Kalle Ankas julafton. Ni vet scenen där de plötsligt undrar, vem det är som sitter vid ratten då de mumsar inne i husvagnen.
Tillvaron fungerar även fast mycket är upp och ner och bak och fram. Sen är jag inte alls säker på vem det är som kör, vet du?