2020 började bra, när jag var lyckligt ovetande om att en pandemi skulle förändra hela världen.
I februari tog jag med mina bästa vänner till en bröllopsbutik och hittade min drömklänning, en vacker vit kreation i siden. I mars skickade jag ut fina inbjudningskort, bokade festlokal och försökte balansera jobb med bordsplaceringar och ändlösa googlingar på hur en brudbukett ska se ut.
I maj gick ett sms ut till samtliga inbjudna – festen är uppskjuten, kanske blir det av i höst.
Men icke.
Jag kan inte säga att jag inte har grämt mig, varit bitter och tänkt varför händer det här just mig? Men under året som har gått, med ändlösa rapporteringar om dödstal som stiger och en utarbetad vårdpersonal har jag insett, ja nästan skämts, hur litet mitt 110-gästersbröllop är jämfört med allt som sker.
I år blev inte mitt år, blev det ens någons år? 2020 har varit en utmaning, och jag är imponerad. Av hur hela samhällen kan ställa om, följa restriktioner och fortsätta hoppas. Allt har inte gått smärtfritt och det har inte varit lätt. Men 2020 var inte året då vi gav upp, utan året när vi istället blev kreativa.
Vi facetimear, utomhusfikar på säkert avstånd, undviker kollektivtrafik och lär oss en gång för alla att tvätta händerna.
Däremot ska det bli väldans skönt att få stryka ett streck över det här långa året som samtidigt gått så fort. Vi får se om 2021 blir året då jag skickar ut nya inbjudningskort eller om det dröjer ett tag till. Oavsett när det sker kommer mitt bröllop symbolisera en tid när vi återigen kan få träffas och kramas.
Då blir det en hejdundrande fest. För bröllopsklänningen hänger tryggt i garderoben och är bara att damma av när det är dags. Och förlovningsringen, ja den sitter ju kvar där den ska.
Gott nytt år!