DET HÄR ÄR DEL TRE I ARTIKELSERIEN "VEMS STAD?". LÄS TIDIGARE DELAR HÄR:
https://www.mitti.se/ettsthlm/ordningen-aterstalld-pa-strandvagen/repuht!01QeLSv4BGadLTBLTkcG4w/
https://www.mitti.se/ettsthlm/fardigakt-pa-hornsbergs-strand-dags-att-stanga-lekplatsen/repuhA!mDBM3dm3L3ARh33oz8b0g/
Där Strandvägen möter Djurgårdsbron, i bortre kanten av Östermalm, finns ett ställe där man kan hyra trampbåtar, med trevliga kaféer och fina utsikter.
– Vi upptäckte det stället i somras. Jag hade ingen aning om att det fanns. Det är roligt att vara inne i stan och promenera och utforska nya områden, säger Fagena Yowhans från Bredäng.
Hon är en av fem tjejer från Bredängsnätverket Ung Arena, som vi träffar för att diskutera frågan: vad händer när unga från förorterna börjar ta mer plats i innerstan?
Får blickar
– Man kan märka att folk ger en blickar. Men det är inte ”Oj, jag får inte vara här”, att jag är utstött för att jag är från förorten. Jag tycker att Stockholm är min stad att jag kan röra mig överallt, säger Hanna Mehari.
Alla fem går på gymnasiet innanför tullarna – i Stadshagen, Gamla stan och vid Odenplan – och de använder sig allt mer av innerstan för att träffa kompisar, shoppa och ha kul.
– När man är yngre nöjer man sig med foodcourten i Skärholmen. Men ju äldre man blir desto mer vill man upptäcka nya saker, säger tjejerna.
"Vill bevara sin kultur"
De har alla sett diskussionen om krockarna som uppstått på Strandvägen och Hornsbergs strand, där boende har klagat bland annat på buskörning och hög musik.
– Bilden man får är att innerstadsbor tycker att invandrare från förorten kommer dit och förstör, säger Hanna Mehari.
– Det kan nog skrämma svenskar, när de märker att fler börjar känna sig hemma där. De kanske tänker att det är deras plats, att de vill bevara sin kultur och sina traditioner, säger Malin Hanna.
Finns det skillnader i hur man beter sig?
– I förorterna umgås man nog mer ute, på bänkar och i parker. Och svenskar kanske inte är vana vid att folk kommer och flashar sina bilar på det sättet, menar Hanna Mehari.
– Men jag tror inte folk gör det för att reta någon, utan mest för att de inte ser det som en plats där folk bor, att de tänker att det är en allmän plats. Då blir det clash.
Hur påverkas ni?
– Det påverkar en nog litegrann, undermedvetet. Man tänker att man har extra ögon på sig, att man måste sköta sig, att inte höras och synas för mycket, för att motbevisa folks fördomar, säger Hanna Mehari.
Att innerstadsbor reagerar mer negativt när det handlar om unga med invandrarbakgrund, det är tjejerna säkra på.
– Om några etniskt svenska tjejer är högljudda, då tänker folk bara ”ungdomar!”. Men med oss, då blir det i stället ”invandrare!”, säger Hanna.
– Och jag tror inte de hade stängt av Strandvägen om det hade varit svenska raggare som fört oväsen, säger Luna Estifanos.
Vad tänker ni om det?
– Man kan ju önsketänka och säga att ”folk borde inte ha fördomar”. Det är självklarheter. Vi vet vad ju som behöver ändras för att vi ska få ett bättre Sverige, säger Luna Estifanos.
– Men det blir också bättre och bättre. Vi lider inte särskilt mycket av det här och det begränsar oss inte egentligen, tillägger hon.
Tjejerna understryker att det är värre för killar: det är mer tydligt att folk förväntar sig negativa saker från dem om de har utländsk bakgrund.
Värre för killar
– Det kan påverka killarna så att de inte vill gå ut, eller att det blir en uppdelning så att bara går till klubbar där de inte känner sig utpekade.
De vänder sig också mot idén att förortsungdomar måste ”integrera sig bättre”.
– Om det är någon som är van vid att anpassa sig till andra så är det vi som växer upp i förorter med folk från massa olika kulturer, säger Luna Estifanos.
– Men det är klart, om någon hade kommit inifrån stan hit till Bredäng och velat bestämma nya regler, det hade inte gått, säger Malin Hanna.
För många som kommenterat konflikten kring ungdomslivet på Strandvägen och Kungsholmen har frågan varit enkel: Det är väl bara att följa lagen och normala umgängesregler, hur svårt kan det vara?
Både boende och politiker styr gärna bort från känsligare tolkningar – att det skulle vara en konflikt mellan rika, vita innerstadsbor och unga med invandrarbakgrund från förorterna som kliver över en gräns.
Ändå är det så det känns, litegrann, för många unga, uppvuxna långt utanför tullarna och som först en bit upp i tonåren börjar hitta fram till allt det fina och roliga som finns därinne i innerstadsbubblan.
Allt mer en självklarhet
”Det är självklart att vi får andra slags blickar på oss. Och att svenskarna kan känna att det är deras plats”, menar de 18-åriga Bredängstjejerna i artikeln intill.
Ändå tror de att den aspekten kan vara övergående. Ju mer de rör sig inne i stan, desto mer blir staden också deras. För uppväxande generationer är mångetniciteten alltmer en självklarhet.
Kompetensen att läsa av och hantera olikheter är också störst bland dem som fått mixen med modersmjölken, som tjejerna framhåller. Där är det innerstadsborna som ligger lite efter.
Olika tolkningar
Samtidigt kvarstår frågan, inte helt färdigdiskuterad: vem ska anpassa sig till vem? Om man ser integration som ”en anpassning från båda håll” – vad är det innerstadsbor ska bli bättre på att bejaka? Där går tolkningarna isär.
För integrationsborgarrådet Karin Ernlund (C), intervjuad i förra veckan, handlar det om att fler unga ska känna ansvar för de nya platser som de besöker.
"Minska klyftorna"
Receptet enligt Ernlund: minskade klyftor, fler som möts inom skolan, i arbetslivet och bostadsmarknaden. ”Man stör inte dem man känner”, sa några killar förra veckan. Det låter som att det finns en väg framåt.