Bostadssituationen i Storstockholm är en katastrof. Enligt Boverkets årliga bostadsmarknadsenkät råder bostadsbrist i samtliga 26 kommuner i Stockholms län.
Men det är inte en bostadsbrist för alla. För den som har höga inkomster och tillgång till kapital är inte bostadsmarknaden ett problem. Den är snarare en källa till spekulation. Men för många är Stockholmsregionens bostadsmarknad full av murar och hinder.
Bland de som har det svårt på bostadsmarknaden i Stockholmsområdet finns inte minst Kommunals medlemmar. De som bär upp välfärden och som tar hand om barn och gamla. En barnskötare i Stockholmsområdet har i genomsnitt en lön på ungefär 22 500 kronor i månaden.
Svårt uppfylla inkomstkraven
En undersköterska i äldreomsorgen tjänar i genomsnitt ungefär 24 000 kronor i månaden. Låga löner och ofrivilligt deltidsarbete gör det svårt att uppfylla fastighetsägare och bankers inkomstkrav.
På grund av en medveten ideologiskt driven politik har bostadsrätten blivit den vanligaste boendeformen i Stockholmsområdet. Det genomsnittliga priset för en bostadsrätt på 56 kvadratmeter i Storstockholm är cirka 3 600 000 kronor.
För att få ett banklån för att köpa en sådan lägenhet måste man kunna lägga ungefär 540 000 kronor i handpenning och ha en inkomst på cirka 45 000 kronor i månaden.
Nästan tre årslöner
Det är inte särskilt sannolikt att en barnskötare kan spara ihop nästan tre nettoårslöner för handpenning, och det är ännu mer osannolikt att hennes lön plötsligt ska dubblas. Den bostadsmarknad som premierats i Storstockholm är inte anpassad till de som arbetar i välfärden.
Men de kan väl bo i hyresrätt? Om vi bortser från att andelen hyresrätter har minskat drastiskt i Storstockholm under de senaste decennierna har en nyproducerad hyresrätt på 56 kvadratmeter i Storstockholm en hyra på runt 11 000 kronor i månaden. Det är en hyra som motsvarar ungefär 60 procent av barnskötaren och undersköterskans nettolön.
Barnskötaren faller bort
Till det kommer hyresvärdarnas krav på en månadsinkomst som ofta kan vara upp till 3 gånger så hög som hyran. För att ens få möjlighet att hyra måste man alltså då ha en månadslön på över 32 000 kronor. Och då har barnskötaren och undersköterskan fallit bort för länge sedan.
Stockholmsregionens invånare behöver en fungerande bostadsförsörjning. Några få kommuner i länet bygger hyresrätter och planerar mark utifrån behov, men många andra varken planerar eller bygger utifrån behovet som finns.
Knappt några hyresrätter
I många kommuner har det knappt byggts en enda hyresrätt under mandatperioden. Var tänker de att undersköterskan eller barnskötaren ska bo? Det kan inte vara så att vissa kommuner helt låter bli att bygga bostäder för dem som ska arbeta med de egna medborgarnas vård och omsorg.
Bostadsbristen är ett problem som måste byggas bort och som marknaden inte kan lösa. Här måste staten och kommunerna ta sitt politiska ansvar och genomföra reformer för att bygga bostäder som även de som bär upp svensk välfärd kan efterfråga.
Pressar ner hyrorna
Runt omkring i Sverige finns det exempel på kommuner som har byggt nya hyresrätter med lägre hyror än i vanlig nyproduktion. Då har kommunerna ofta valt att använda sig av Sveriges allmännyttors Kombohus i kombination med statligt investeringsstöd, samtidigt som det har förts en aktiv behovsanpassad markpolitik.
Denna kombination av åtgärder har visat sig vara ett bra sätt att pressa ner hyrorna på i nybyggda hyresrätter.
Rimliga inkomstkrav
Vi menar också att hyresvärdar måste ställa rimliga inkomstkrav på sina hyresgäster. Idag används ofta inkomstkraven som ett sätt att gallra bort de med lägre inkomster. Och den som behöver flytta till en större lägenhet förväntas helt plötsligt ha ännu mer kvar i plånboken efter att hyran är betald.
Utförsäljningar och ombildningar av hyresrätter måste också stoppas som i ett led för en hållbar bostadsutveckling. Det är inte minst i äldre fastigheter där det finns lägenheter med rimliga hyror.
Men framför allt krävs det en politisk vilja att lösa en av Stockholmsregionens största utmaningar. Vi kan inte ha en bostadspolitik som ensidigt gynnar de som har det bäst ställt samtidigt som vi förpassar de som jobbar i barn- och äldreomsorg till trångboddhet och korta andrahandskontrakt.