Pandemiåret har varit extremt i många aspekter. För de tiotusentals kvinnor som lever i destruktiva och våldsamma relationer har det inneburit en akut utsatthet, genom att de tvingats tillbringa alltmer tid med sin förövare när tillvaron begränsats till hemmet.
För dessa kvinnor är hemmet ingen trygg plats. Isolering i hemmet har för dem inneburit många extra timmar med extrem rädsla för vad som kan hända. Ökade svårigheter att ta kontakt med kvinnojourer, ringa ett stödnummer eller polisanmäla, eftersom man är under konstant uppsikt har givetvis också bidragit. Detta måste få ett stopp.
Rapporten ger en nedslående bild
I Stockholm finns Operation Kvinnofrid, ett samarbete mellan en rad aktörer, däribland polisen och Region Stockholm. Syftet med samarbetet är att bekämpa våld mot kvinnor. Under 2020 togs för första gången fram en lägesrapport, som är helt unik i sitt slag, för att följa upp arbetet med att förebygga och bekämpa våldet. Rapporten ger en mycket nedslående bild av utvecklingen. Vid fall av misshandel av närstående kvinna genom parrelation är personuppklaringsprocenten endast 14 procent. När det gäller brottet grov kvinnofridskränkning i Stockholms län är siffrorna ännu sämre. Endast 9 procent av utredningarna ledde till personuppklaring under 2019. Dessutom minskar andelen av dessa brott som klaras upp.
Samtidigt avslöjar Brottsförebyggande rådets senaste rapport om våld i nära relationer att endast fem procent av kvinnorna som uppgett att de misshandlas av sin partner har polisanmält saken. De som väljer att inte anmäla uppger att de vill hålla det som hänt privat, varit rädda för konsekvenserna eller känt ett behov av att skydda gärningsmannen. Många vittnesmål berättar om hur dessa kvinnor anklagar sig själva och tycker att de själva gör fel - inte gärningsmannen. I slutändan handlar det även om att många av dessa kvinnor är tillsammans med mannen som misshandlar dem för att de älskar honom och verkligen hoppas och tror att det inte ska hända igen. Men våld mot kvinnor är aldrig kärlek.
Mycket få anmäler
Med tanke på att endast fem procent anmäler och endast 14 procent av de fall anmäls klaras upp framstår det som uppenbart att endast en mycket liten del av alla fall rättsliga påföljder. Tuffare straff saluförs ofta som en lösning, och det behövs. Men sådana åtgärder måste också kompletteras med betydligt fler förebyggande insatser. Ett bra exempel är Region Stockholms våldsförebyggande arbete mot blivande föräldrar. Det innebär exempelvis att alla kvinnor i samband med besök vid mödrahälsovården tillfrågas om våldsutsatthet. Samtidigt erbjuds alla vårdanställda utbildning om vård i nära relationer.
Nästan alla våldsutsatta passerar genom vården under en period om två år vilket gör vården till det bästa stället att upptäcka våld i nära relationer. Ofta handlar symtomen om fysiska besvär men det är också tydligt kopplat till andra typer av skador, som depression och magbesvär.
Insatser från polisen räcker inte
Men det räcker ändå inte. Vi måste erkänna att mäns våld mot kvinnor inte enbart löses med insatser från politiken eller ens det offentliga. Att man i skolan talar om jämställdhet, rätten till sin kropp, trakasserier och våld – psykiskt eller fysiskt – är nödvändigt. Att elevhälsan och första linjens psykiatri finns där för att ta emot de många unga som redan tidigt utsatts för övergrepp är oerhört viktigt. Alla som möter barn och unga har ett ansvar att prata om vad som är rätt och fel. Om vi på allvar vill stoppa mäns våld mot kvinnor räcker det inte med höjda straff och politisk beslutade preventiva åtgärder. Hela samhällets och politikens inställning måste förändras för att förhindra de brott som ännu inte skett.