För hundra år sedan måste det ha jublats högt på Lästmakargatan på Norrmalm, högsätet för den kvinnliga rösträttskampen. Här samlades landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, som organiserade kvinnor över hela Sverige. Här målades strategier upp, förbereddes argument och hämtades kraft att ta debatten med motståndare. Och till sist, hösten 1921, hade de äntligen lyckats.
Finland var det första landet i Norden att införa kvinnlig rösträtt år 1906, därefter följde Norge och Danmark. I Sverige visade sig motståndet vara större. Männen i riksdagen ville inte släppa på sina privilegier och rösträttskvinnorna förlöjligades med hånfulla karikatyrer och glåpord i den privata och offentliga debatten.
Vi har många att tacka
Många av rösträttsrörelsens kvinnor fick aldrig uppleva vinsten av sin kamp. Flera aktivister hann somna in innan de själva fick lägga valsedeln på urnan. Men alla vi som kommit efter har dem att tacka.
Vi får heller aldrig glömma att det inte är 100 år sedan som alla fick rösträtt. År 1945 tilläts även de med fattigunderstöd rösta, en kategori där många var kvinnor. Romer ansågs inte uppfylla rösträttens krav på folkbokföringsadress, och kunde inte nyttja sin rösträtt förrän 1959. Så sent som 1989 blev rösträtten till sist allmän, när även personer med funktionsnedsättningar som omyndigförklarats fick rösta. Det är bara 32 år sedan.
Lång väg kvar
Vi firar 100 år av kvinnlig rösträtt, men vi har lång väg till riktig jämställdhet. Feminismen är en demokratirörelse som strävar framåt. Men vi får inte glömma de enorma framsteg som gjorts, och de rättigheter vi erövrat.
Därför föreslår vi i Feministiskt initiativ att ett rösträttsmonument ska upprättas i Stockholm, för alla som kämpade för kvinnornas sak. Låt monumentet bli en påminnelse om vad vi gjort – och det hårda arbete vi har framför oss. Kvinnornas kamp ska aldrig glömmas, och våra demokratiska rättigheter ska aldrig tas för givna.