Många har redan gett upp och jag är inte det minsta förvånad. Psoriasisvården under Covid-19 pandemin påminner med förskräckelse om tiden innan vi fick våra fantastiska vårdanläggningar i Stockholms län. Anläggningar där vi får möjlighet att anpassa vården för de vårdkrävande sjukdomarna psoriasis och psoriasisartrit till vår egen livssituation. Generösa öppettider med drop-in vård, det senaste inom ljusbehandling och mycket kompetent personal, har gjort livet så mycket enklare att leva för oss psoriatiker.
Men så är det inte så längre. Sedan mars 2020 då jag, och de flesta andra i min situation, tvingades att boka tid för vård förändrades livet i ett enda slag. Många gånger gick det inte ens att boka en tid och utan det ibland dagliga behovet av vård ökar stressen, samtidigt som psoriasisutslagen nästan exploderar. Det blir en nedåtgående spiral som är svår att stoppa. Ilskan och frustrationen är stor över den nödvändiga vård som inte går att få i tillräckligt stor utsträckning.
Till följd av pandemin har den ekonomiska situationen för Psoriasisföreningen Stockholm försämrats till den grad att jag och många med mig känner stor oro inför framtiden. Kommer vi någonsin få tillbaka den möjlighet till daglig vård som många av oss så väl behöver? Jag är mycket orolig för att pengarna snart är slut. Region Stockholm måste förstå allvaret och skjuta till pengar för att rädda våra fantastiska vårdanläggningar.
Jag är mycket upprörd över att en oerhört kompetent och välskött verksamhet som Psoriasisföreingens mottagningar är, ska behöva dö på grund av Covid-19. Nu är min farhåga att det bara är avancerad intensivvård som kan hjälpa. Men risken är stor att det redan är för sent. Då ska vi psoriatiker tillbaka till vård på sjukhusen, som varken har resurser, utrustning eller kompetent och erfaren personal för psoriasisvård? Blir det så, då orkar inte jag mer och det tror jag inte att jag är ensam om.