Ett av politikens absoluta kärnuppdrag är att garantera medborgares säkerhet och trygghet. I gängkriminalitetens och polisbristens spår anlitar omkring var tredje kommun i Sverige ordningsvakter, eller planerar att göra det, för att skapa trygghet i det offentliga rummet. Däribland Stockholms stad, som genomfört en historisk ordningsvaktssatsning sedan maktskiftet 2018.
Samtidigt begränsas kommunernas trygghetsarbete av en förlegad lagstiftning från 1980 om hur, var och när ordningsvakter får verka. I maj väntas ett utredningsförslag på en ny lagstiftning. Som trygghetsborgarråd i Stockholm förväntar jag mig att regeringen visar förståelse för vårt viktiga arbete genom att genom en förändrad lagstiftning ge oss de verktyg vi behöver.
Det har gått över två år sedan jag och kollegor till mig i tre av Sveriges fem största kommuner vädjade till inrikesminister Mikael Damberg (S) att skyndsamt ändra lagstiftningen och göra det lättare för kommunerna att jobba trygghetsskapande med ordningsvakter. Under den tid regeringen utrett frågan har vi i Stockholm fått laga efter läge, men ändå gjort betydande avtryck utifrån rådande förutsättningar.
Ökat antalet ordningsvakter
Vi har ökat antalet ordningsvakter från 18 till 170 och mer än fördubblat antalet platser där de får verka. ”Stockholmsmodellen” har blivit känd som ett unikt projekt där ordningsvakter, väktare och trygghetsskapande investeringar i stadsmiljön ingår i ett breddat trygghetsarbete. Ordningsvakterna och väktarna får en skräddarsydd tilläggsutbildning för att samverka med lokalpolis, näringsidkare och andra aktörer, vilket är mycket uppskattat. Förra året rapporterade ordningsvakterna in 120 000 trygghetsinsatser, varav 12 000 ingripanden vid pågående brott eller ordningsstörningar. Bara på Sergels torg minskade deras närvaro kriminaliteten med hela 20 procent på ett år.
Samtidigt har ansökningsprocesserna varit krävande och administrationen betungande. Enskilda ordningsvakter har tvingats axla ett stort ansvar när de fått ställa upp som avsändare för ansökningar för stadens räkning. Otryggheten tar inte paus i väntan på att staten ska komma till skott med insatser som fler poliser och en förbättrad integrationspolitik. Det krävs omedelbara åtgärder på kommunal nivå, där ordningsvakter spelar en allt viktigare roll. Studier visar att all slags uniformerad trygghetspersonal bidrar till att skapa trygghet. Stockholms erfarenheter styrker detta.
Stort behov av ökade befogenheter
Utredningen ska belysa ordningsvakternas roll i samhället, hur de står i relation till polisen och andra samhällsaktörer. Den ska också ge svar på vem som får ansöka om områden där ordningsvakter kan verka, under vilka förutsättningar områden ska beviljas och hur ansökningsförförandet ska se ut. Min förhoppning är att det ska bli betydligt enklare för kommunerna att nyttja det viktiga trygghetsskapande och brottsförebyggande verktyg som ordningsvakter och väktare numera utgör. Vi ser ett stort behov av ökade befogenheter, som att kunna bötfälla vid ringa nedskräpning och skadegörelse, liksom av att ansökningsprocessen framöver inte ska behöva axlas av enskilda. Framför allt måste hela eller stora delar av kommuner kunna bli LOV3-områden så kommunernas ordningsvakter kan få verka på platser och tider där behoven är som störst. Misslyckas Damberg med detta är det ett stort svek mot kommunernas trygghetsarbete.
Det vore ett monumentalt bevis på brist på inlyssnande från verkligheten om den utredning som nu står för dörren inte skulle ge kommunerna de trygghetsverktyg vi behöver. Möjligheten finns att göra rätt från början, jag kan bara hoppas att den tas till vara.