Hit men inte längre. Besöksförbudet under pandemin är särskilt tufft för oroliga äldre och deras anhöriga. Foto: Åsa Sommarström

Debatt: Generella besöksförbud tar bort tryggheten

Hennes mamma åker in och ut på sjukhus och geriatriken och blir som många äldre allt oroligare ju längre vården pågår. Men för hennes barn råder besöksförbud. Dottern ifrågasätter nu om generellt besöksförbud alltid är det bästa för patienterna.

  • Publicerad 06:30, 19 jan 2021

Det här är en debattartikel/insändare på Mitti. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens. Vill du skriva en debattartikel – klicka här!

Min mamma snart 89 år gammal var fram till den 20 november 2020 fysiskt sett oberoende och ganska frisk pensionerad lärare med en god livskvalitet trots sin kognitiva svikt.

De senaste månaderna har hon åkt in och ut mellan Danderyds sjukhus, geriatriken på Löwenströmska, kort tid hemma och sen en sväng på ett korttidsboende för patienter som haft covid-19, tillbaka till geriatriken och nu återigen på Danderyds sjukhus.

Alltid samma generella besöksförbud utan möjlighet till besök om patienten inte är under palliativ vård.

Om ett barn är sjukt då måste självklart en förälder vara med som ansvarig. För en gammal mamma, som har svårt att föra sin egen talan pga kognitiv svikt, är det strikt besöksförbud som gäller.

Detta oavsett om anhöriga har covid-antikroppar och i det här fallet är utbildad sjuksköterska med erfarenhet från senaste året av användning av skyddsutrustning i arbetet med patienter på vårdcentralen.

Jag skulle tro att jag och mina antikroppsstinna syskon är de minst farliga personerna för vår mamma, andra patienter och personal på avdelningen.

Vi skulle däremot vara till hjälp som stöd för en orolig mamma och svara på hennes upprepande frågor.

Det var jag som tvingade mig upp till geriatriken, då mamma pga svår cellskräck sedan barndomen, återigen vägrat skiktröntgen,och såg till att den kunde utföras eftersom att mamma litade på mig och kände sig lugn när jag satt hos henne hela tiden undersökningen pågick. Annars hade det blivit som de tidigare besöken, ingen datortomografi = ingen åtgärd och fortsatt svåra smärtor.

Vi har sökt flera gånger akut för dessa smärtor, men de har inte tagits på allvar, man har hittat andra viktiga problem som åtgärdats istället, som lågt kaliumvärde eller vid ett tidigare tillfälle hjärtsvikt. Självklart oerhört viktigt att behandla, lika viktigt som den hotande ischemin i mammas tunntarm.

Nu ligger hon ensam på sjukhuset och har genomgått ytterligare en operation som förstås inte var riskfri för en person med hög ålder, blodförtunnande läkemedel och dåligt nutritionsstatus. Hon klarar inte av att ringa och prata med sina anhöriga, dels på grund av kognitiva svårigheter att behärska sin mobiltelefon, dels på grund av sin kraftigt nedsatta hörsel.

Mamma har de senaste veckorna, före andra operationen, försörjt sig på ett par matskedar ”mat” och kanske 3 (-4) deciliter vätska.  Eftersom det rådde besöksförbud på korttidsboendet för patienter som vårdats för Covid 19 så var det först när jag ifrågasatte varför det var besöksförbud som jag fick ett tillfälligt tillstånd att besöka min oroliga och sjuka mamma.

Då upptäckte jag hur tunn mamma blivit och konstaterade att hon svälter.

Det här är en historia bland många under pandemin.

Generella besöksförbud gör det enkelt att säga NEJ. Här har vi en person som smittades med Covid 19, även tre av oss nära anhöriga blev sjuka, men alla är friska sedan flera veckor. En har fått svar med påvisade antikroppar. Vi andra inväntar svar.

Vad för typ av hot utgör vi för vår mor, övriga patienter och personal? Är vi farligare för mamma än rullstolstaxiföraren, farligare än den ”friska” personalen?

Är det rättvisetänket, det vill säga att om en ska få så ska alla få?

Jag mår illa av att tänka på min mamma som ligger i sjuksängen, orolig, undrar vad som händer, varför hon är där, utan möjlighet att förmedla sig med sina anhöriga.

Alla fantastiska sociala medier, som facetime och whatsapp som många kan använda även under en sjukhusvistelse, är inte att tänka på här.

Är det rimligt att det är ett generellt besöksförbud som utestänger bland andra min mamma från allt som stavas trygghet?