Nu har det gått fyra år sedan Alyssa Milano skrev den historiska tweeten som hon taggade #metoo. En dag som förändrade den feministiska kampen så att den numera inte bara drivs av kvinnliga eldsjälar utan också av män som synar andra män. Idag är metoo en självklarhet och inte bara ett statement.
Metoo tog världen med storm och gav västerländsk feminism en rejäl skjuts, men jag måste erkänna, jag är inte lika imponerad. Eller rättare sagt, jag ger en liten applåd till de vita, privilegierade kvinnorna som gynnats av metoo; grattis till er.
Kvar i bakgrunden
Jag och alla andra svarta kvinnor, POC-kvinnor (people of color), transkvinnor, mina hijabi-systrar, och alla andra kvinnor utanför västvärldens ideal och skydd står kvar här i bakgrunden och fortsätter att kämpa för våra rättigheter.
Jag kan inte tala för alla andra, men som svart kvinna i Sverige finns det sanningar som hör till vår vardag som många inte förstår eller ens vet existerar. Diskrimineringen är inte öppen, den är dold och det gör det betydligt svårare för oss att ta oss fram i samhället när vår hudfärg är mörkare än en caffe latte.
Jag vet vad de tror
Den sker genom hela livet, i de flesta rum och med de flesta människor, även de som står vid frontlinjen och skriker som högst för allas lika värde.
Jag har anklagats för fusk när jag gjort bra ifrån mig. Jag känner mig illa till mods när jag behöver ta upp mobilen ur fickan när jag är i en butik för jag vet vad butiksbiträdet och väktarna tror om mig.
Jag tvingas konstant att övertyga andra om att jag faktiskt har den kompetens jag har på papper. När jag behöver styrka min kompetens är jag noga med att kontakta mina vita bekanta för jag vet att deras ord väger tyngre än vad mitt hårda arbete gör.
Just vita kvinnor
Det här är inte erfarenheter bara jag haft och det är absolut inte på grund av otur. Diskrimineringen finns där och alla kvinnor som inte föddes privilegierade vet om det här.
Och det som triggar mig mest är att många gånger är det just vita kvinnor som är de som misstänker och ifrågasätter. Vita kvinnor har slitit, kämpat, skrikit för sina rättigheter i årtionden och samtidigt alltid lyckats missa att bjuda in alla andra utsatta kvinnor till bordet.
(En shoutout till Tarana Burke som långt innan sociala medier blev stort försökte ge utsatta flickor en plattform med begreppet metoo som Alyssa Milano senare blev världskänd för.)
Vägrar erkänna
Diskrimineringen mot oss är i vanlig svensk ordning aldrig uttalad. Ingen står för de fördomar de har och vägrar erkänna att de agerar barriär i våra försök att lyckas i samhället. Vi “stöttas” samtidigt som vi konstant ifrågasätts.
“Nu är Aysha igång igen, men alla har inte levt samma liv som hon har gjort. Stackaren, hon har fått kämpa så mycket. Hon bor ju till och med i Tensta? Där är det ju väldigt många… Ja du vet, det är annorlunda där. Aysha visste ju inte ens vad Nile City var. Kan du tänka dig det? När jag frågade om det fanns svenskt kaffe på hotellet sa hon att kaffet nog var från Colombia. Ja, du ser. Det är tragiskt. Vi måste verkligen börja ta hand om de som är här innan vi tar in fler, tycker du inte det?”
Inse ditt privilegium
Så, innan du avfärdar mig som ännu en arg, svart kvinna, fråga dig själv om du är en av dem som minns 2017 och blir varm om hjärtat av den seger den hösten innebar för dig eller om du är en av dem som exkluderades.
Om du är en av de lyckliga få så kommer här en reality check. Det är dags för dig att inse ditt privilegium och sluta tro att feminismen är för alla kvinnor, för det är den inte. Vi behöver också accepteras och höras på lika villkor som vita kvinnor gör. Först då kommer alla kvinnor kunna skörda frukten den västerländska feminismen har sått.