Exploateringsnämndens ordförande Johan Nilsson (M) menade nyligen i Mitt i att det är glädjande att nämnden gett klartecken till att bygga 8 441 nya bostäder föra året trots att det är 1 559 färre än stadens eget mål om 10 000 årligen.

Det kan vara bra med volymmål. Mål i siffror gör det lättare för väljarna att avgöra om politikerna levererar. Men volymer säger inte allt. För de flesta är nog kostnaden samt bostadens utformning och omgivning viktigast, förutom självklarheter som trygghet och kommunikationer.

1920-talets bebyggelse

Nilsson skriver att staden ska bygga ”… en attraktiv och modern stad där även stadens kvalitéer och värden som natur, vatten, infrastruktur och tillgänglighet ska tas till vara”.  Vi undrar:

√ Är det att ta ansvar att placera ett illa anpassat bostadshus med bara ett tjugotal bostäder i Malongenparken på Södermalm, en omtyckt träffpunkt för bland annat hundägare? Det finns andra platser på Södermalm där det går att bygga både tryggt och med respekt för kulturhistorien. Ett exempel är vårt förslag på små hus och mer park längs Katarinavägen.

√ Är det att bygga god stad att placera två stora kvarter med kontor och bostäder i en trist och avskalad 1960-talsstil längs Fleminggatan, utan koppling till vare sig omgivande gator och den omtyckta arkitekturen i S:t Eriksområdet? Vårt förslag till en varierad stadsbebyggelse inspirerat av 1920-talets arkitektur passar mycket bättre in i omgivande miljö.

Helt ny stadsdel

Nilsson har rätt när han skriver att varje ny bostad på Stockholms bostadsmarknad är viktig och behövs. Men varje ny bostad är också ett hem, inte bara en siffra. Vi menar att det finns gott om plats för nytt byggande på mark som inte förstör värdefull natur. Varför inte börja med att utreda vårt förslag på en helt ny stadsdel på Gubbängsfältet? Området är obebyggt, platt, har goda kommunikationer samt saknar markföroreningar. Så, vad väntar vi på?