2013-11-18 08:11
Pekka Pääkkö


Jerzys far tvingades fly undan judehatet

Själv har han klarat sig undan antisemitismen i Sverige. 
Värre var det för pappa Hilary som ständigt tvingades fly ­
undan judehatet. Nu har professorn och Lidingöbon 
Jerzy ­Sarnecki skrivit en bok om sin far.
– Jag vill att människor lär sig den här delen av historien.

När Jerzy Sarnecki var 21 år kom han och hans familj till Sverige från Polen. Han var inte nöjd med flytten.

– Jag var fruktansvärt ledsen, helt förstörd. Jag lämnade min flickvän och mina kompisar i Polen, hela mitt liv fanns ju där.

Men familjen hade inget val. Hilary Sarnecki, Jerzys far, hade fått sparken från sin anställning när polska staten 1968 genomförde en antisemitisk kampanj.

– Han blev uppsagd utan motivering, men anledningen var att han var jude.

Antisemitismen löpte som en röd tråd genom Hilary Sarneckis liv. Från trakasserier under uppväxten i Polen till andra världskriget som förintade nästa hela hans släkt och som tvingade honom att fly till Sovjet. Han deporterades till Sibirien och hamnade sedan i Uzbekistan. Efter återkomsten till Polen fick han anställning hos staten och blev så småningom chef för handelsflottan – en anställning han alltså fick lämna.

Om Hilary Sarneckisliv handlar boken ”Hilarys historia” och författare är hans son – den välkända och stundtals kontroversiella kriminologen Jerzy Sarnecki.

– Jag tyckte att han skulle skriva sina memoarer, men det vägrade han. Han sa att alla hans vänner som skrivit memoarer hade dött kort efteråt.

Så Jerzy bestämde sig för att intervjua sin far. Vid ett tjugotal tillfällen under åren 2007 och 2008 åkte han från Lidingö till föräldrarnas hem i Täby. Med sig hade han en bandspelare.

– Det var långa samtal varje gång. Min far hade ett fantastiskt minne och var en otrolig historie­berättare. Vi blev klara i augusti, han dog 93 år gammal i december.

Varför ville du skriva boken?

– För det första är det en historia som är värd att berättas. För det andra är min far helt ut­raderad ur den polska historien. Han var central i uppbyggnaden av den polska handelsflottan, men googlar man på hans namn hittar man nästan ­ingenting. För det tredje handlar det om behovet att berätta sin historia. Efter 60 upplever många med mig ett historiskt ansvar. Om jag inte berättar dör det här med mig.

Hur mycket av dina föräldrars historia kände du till sedan tidigare?

– Den utspelas i ett historiskt sammanhang som jag är väl bekant med. Och många av historierna hade jag redan hört, men när man är barn är det mycket som går in genom ena örat och ut genom andra. Det var väldigt mycket av detaljerna som jag inte hade hört tidigare, som att jag är döpt ­efter Jerzy Tomorowicz, min fars chef och mentor på det polska Sjöfartsdepartementet. Tänk att jag var över 60 år innan jag fick veta det!

Läsarna får följa med Jerzys föräldrar Hilary och Masza på en svindlande resa; flykten från det av nazisterna ockuperade Lodz, deportationen till Sibirien, färden till Uzbekistan och så småningom resan tillbaka till Polen och sedan till Kina. Och till slut resan genom Wien och Rom som är tänkt att leda till Australien men som slutar i Sverige.

– Under arbetet med boken frågade jag mig gång på gång hur de kunde överleva. Deras liv präglades av en osannolik förmåga att ta de rätta besluten och tur. Jag kände till mycket innan, men den bilden fördjupades när jag i detalj fick veta hur illa det många gånger kunde ha slutat.

Om antisemitismen var en högst påtaglig del av Jerzy Sarneckis föräldrars liv har den i hans eget mer funnits i bakgrunden.

– Antisemitismen tvingade oss till Sverige, och mitt liv här blev mycket bättre än det hade blivit i det kommunistiska Polen. Bortsett från enstaka hatmejl och påhopp på nätet har jag aldrig drabbats av den, även om jag är medveten att den finns också här. Jag har ett irrationellt självplågebeteende: om jag tycker att något, till exempel en före­läsning, har gått riktigt bra brukar jag sätta mig vid datorn och läsa de hemska saker som skrivs om mig på olika forum på nätet.

Jerzy Sarnecki berättar att det på antisemitiska sajter finns listor över kända svenska judar. När han läser namnen har han många gånger svårt att förstå vad som förenar.

– Jag frågar mig vad jag har gemensamt med de andra på listan? Ofta har vi inte samma politiska åsikter, vi liknar inte varandra, vi lever olika liv. Det enda vi har gemensamt är att vi är hatade för att vi är judar.

Kort efter ankomsten till Sverige 1969 började Jerzy Sarnecki se ljust på tillvaron igen.

– Jag mötte ett samhälle fullt av positiva och vänliga människor, det var sommar och jag träffade en tjej. Livet blev ett äventyr, det kändes som att jag hade blivit utsläppt i världen!

Han läste svenska och började sedan studera sociologi på universitetet. Så småningom fick han arbete på Brottsförebyggande rådet och 1993 blev han professor i kriminologi vid Stockholms universitet. Jerzy Sarnecki tror att Hilarys historia har präglat hans akademiska gärning.

– Min hållning har alltid varit humanistiskt liberal. Mina föräldrar har fått uppleva vad intolerans betyder. n


FAKTA

Blev lantmätare i Polen

Namn: Jerzy Sarnecki.

Ålder: 66 år.

Familj: Sambo och tre barn, 32, 22 och 8 år gamla.

Bor: Villa i Islinge.

Bakgrund: Utbildade sig – trots stora svårigheter på grund av dyslexi – till lantmätare i Polen. Efter flytten till Sverige läste han sociologi och arbetade på fritidsgårdar runt om i Stockholm. Blev så småningom utredningschef på Brottsförebyggande rådet. 1993 blev han professor i kriminologi vid Stockholms universitet.

Aktuell: Med boken ”Hilarys historia” (Carlsson bokförlag).

FAKTA

Jerzy Sarnecki om …

… sina pensionsplaner: ”Det har jag inga. Det här är det enda jag kan och trivs riktigt bra med. Jag har massor av saker att skriva, om jag inte blir dement eller får en stroke. Det är ett privilegium att vara professor och dessutom få hyggligt betalt.”

… att bo på Lidingö: ”Jag trivs alldeles utomordentligt bra. Jag bor på landet, ändå har jag sju kilometer till stan. Det är grönt och vackert. Fast jag skulle önska att bilisterna kunde köra lite längre in på parkeringen vid centrum när de väntar på parkering. Som det är nu är det köer långt ut på Lejonvägen.”

… sina fritidsintressen: ”Jag läser, skriver, umgås med mina barn och slötittar på tv. Min yngsta dotter är åtta år, så det finns ingen risk att jag får fritidsproblem.”


Kopparstöld stoppar tåg
Porsche kraschade på villatomt
Stort åtal mot nätpedofil
Brutala attacker mot polisen
Adam är landets bästa bagare